Under mer än ett halvt sekel har Sveriges kulturella gåva till omvärlden varit film som utlänningar säger att de gillar bara för att imponera på varandra. Den tiden är förbi och plötsligt är vi Europas popmusikaliska Indien: lekfull dansmusik, brutal metal, minimalistisk techno, alltihop är outsourcat till oss. Stockholm är inte längre platsen man åker ifrån, utan till, för att hämta inspiration.

Det händer på alla nivåer och inom obesläktade genrer. Niki & the Dove har hyllats i Storbritannien och El Perro del Mar i USA. Inför skivan ”Veritas” sajnades Agnes – som är enorm i Belgien – av ett amerikanskt bolag, och fick en ”välkomstbonus” som räcker till en mindre Stockholmslägenhet.

I tv-programmet ”Svenska Hollywoodfruar” fick en Hollywoodgranne spel när det visade sig att en svensk housestekare bodde i huset bredvid. Just Swedish House Mafia har ju dessutom bevisat – med trippelkonserten i Solna och den för många Mordor-liknande hemfärden – att det visst går att både profetera och profitera i sitt eget land.

Bara några veckor senare passade Robyn på att helt ta över tv-programmet ”Saturday night live” med sitt framträdande av ”Call your girlfriend”. I en outfit bestående av (bland annat) korsett gjord av Calvin Klein-kalsonglinningar samt vildmarkskängor med platå gjorde hon bakåtkullerbyttor på ett sätt som borde få oss andra att börja tänka på hur vi själva kan höja ribban ytterligare.

Men för vissa är tv-sändningar inte nog. Gitarrplockaren Kristian Matsson, alias The Tallest Man on Earth, släppte vackra ”There’s no leaving now” före sommaren. Bosatt i en liten röd stuga i Dalarna är han som musikalisk kattmynta i Tyskland. På det internationella fan-forumet ”Impossible Trees” berättar medlemmar hur Jens Lekman och just Matsson fått dem att upptäcka Sverige. ”Jag älskar Sverige så mycket att det nästan gör ont,” skriver schweizaren Ryuuji som pluggat svenska i ett halvår.

Men det är långt ifrån bara det vackra, idealiserade Sverige som lockar. Den mörkare, mer kaotiska naturlyriken är minst lika nyskapande och under årets hårdrockskonserter har andelen musikturister ökat, de flesta med ryggsäckarna täckta av Watain- och Ghost-tygmärken.

Om vi för en stund, precis som Swedish House Mafia, struntar i det konstnärliga så kan 2012 sammanfattas som ett år av framgångsrik marknadsföring följd av musikturism och -export. Ofta bekostat av banden själva (eller, i vissa fall, bandens föräldrar).

Inom ekonomi brukar man prata om en trickle down-effekt. Det är en teori som går ut på att den rikes framgång som genom magi ger den fattige ett bättre liv. Och precis som i den ekonomiska verkligheten är effekten ickeexisterande inom svensk musikindustri.

För de unga musiker jag träffar idag – 19–20-åringar som åker på Europaturnéer och släpper hyllade skivor – har märkbart svårare att försörja sig än de jag kände för tio år sen, under en period när det bästa man kunde hoppas på var omdömet ”bra för att vara svenskt”.

2012, året då pengarna till slut sipprat tillbaka de stora skivbolagen är – inte helt överraskande – samma år som musikerna betalar skivinspelningar med studielån.