Även om det gärna glöms bort av alla som bestämt sig för att 70-talet var decenniet då alla barn skulle göras till kommunister så var det en tid då barnets känslor ofta ställdes i centrum. Det var plötsligt okej att vara liten, arg och ledsen och visa det. Kalle Vrånglebäck, Elvis Karlsson och Lill-Jason och Lill-Medea var några av dem som trilskades, trotsade och sörjde inom barnkulturen.

Och nu tycks en ny känslovåg vara på gång. Äntligen – för i allt högre grad har ju det inre livet kommit att skymmas av det yttre. Barn ska synas och höras, glittra och gapa, men känna? Behövs det? Ja – det är just vad två färska barnkulturella känslofrossarexempel visar: filmen Till vildingarnas land och upplevelseutställningen Känn dig själv.

Redan i förtexterna anar vi Max behov av att bli sedd; han taggar sitt namn över filmbolagets och fortsätter sedan att desperat hävda sin rätt att synas, höras och känna – ända tills han hamnar i Vildingarnas rike. Att även lurviga monster har synnerligen starka, ofta motstridiga, känslor är dock inget Max räknat med och det blir inte fullt så härligt som han hoppats i den alternativa verkligheten.

Installationerna i Känn dig själv är skapade av konstnärerna Bigert & Bergström och en grupp barn, och konkretiserar känslor och medvetande. Varför blir man rädd? Var sitter jaget? Vad är en dröm? Utslagen på en mjukt njurformad, vattenfylld plastbubbla slår det mig att jag var på en liknande utställning i Kulturhuset nån gång kring -78. Då var jag mest skräckslagen av den bollhavsliknande upphetsningen bland mina jämnåriga – så känslorna blir kanske inte alltid de avsedda.

Men jag hoppas verkligen att känslotrenden håller i sig – för ungarna behöver få veta att man inte måste gapa och glittra jämt, att det är okej att vara liten, arg och ledsen.