Vad var Sveriges roll under Förintelsen? Vad finns att vara stolt över, och att skämmas för?

Så lyder några av frågorna i den nya versionen av boken Om detta må ni berätta... Originalet har nått 1,3 miljoner svenskar, men har nu kompletterats med ett 20 sidor långt kapitel om Sverige och Förintelsen, och tryckts upp i 30000 exemplar, ”så att det räcker fram till jul”, säger Eskil Franck, chef för Forum för levande historia, som ger ut verket.

–Vår intention har varit att ge en motbild till den som dominerar, den som visar att samlingsregeringen gjorde vad den kunde, och inte bör klandras, säger Paul A Levine, som med Stéphane Bruchfeld är författare till Om detta må ni berätta...

Ett annat syfte har varit att dekonstruera några av de vanligaste myterna, som att svenskarna inget visste, eller fick sent reda på vad nazisterna gjorde med judarna.

–Från augusti 1942 känner svenska myndigheter till vad som händer, och från september samma år börjar svenska tidningar rapportera om dödslägren.

–Vi hade kunnat skriva en bok som bara är kritisk till landets agerande när det gäller massmorden på judarna, för det finns tillräckligt med material för det. Men vårt uppdrag var att ge en nyanserad och komplex bild, emellanåt motsägelsefull, plus att den förändras över tid.

Sveriges agerande var till en början mycket restriktivt, och när kriget utbröt 1939 hade endast 3000 judiska flyktingar släppts in i landet, ”vilket var färre än lilla Luxemburg hade tagit emot”, skriver författarna.

På ett ställe i boken berättas om en tysk förfrågan från 1941. Man har invaderat Sovjet, behöver truppförstärkningar och vill därför forsla Engelbrecht-divisionen från Norge till Finland, över svenskt territorium, vilket den svenska regeringen accepterar.

Hur såg dåtidens hotbild ut, för Sveriges del? Vad hade hänt om statsministern hade vägrat?

–Förmodligen ingenting. Tyskarna insåg till fullo värdet av handeln med Sverige. Dessutom hade flera andra länder tidigare sagt nej till nazisternas krav, utan att Hitler gjorde något.

På ett annat ställe noterar författarna att Sveriges export av järnmalm och kullager fortsatte, långt efter att det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, och långt efter att många andra länder hade upphört att handla med nazisterna.

–Sveriges beslut att prioritera det ekonomiska förlängde utan tvekan kriget, men hur länge är förstås osäkert.

Det är hårda ord, men de mildras något av den förändring som ändå äger rum, och som bland annat resulterar i att man välkomnar norska och danska judiska flyktingar, samt låter ambassaden i Budapest utfärda svenska skyddspass till stadens judar, plus arrangerar för ”de vita bussarna” att befria fångar från lägren. Fast endast en tredjedel av de 20000 räddade var judar; aktionen var främst organiserad för att hämta hem skandinaviska medborgare.

En annan avsevärt mindre uppmärksammad insats gjordes av svenska anställda vid Asea, LM Ericsson och Svenska Tändsticksfabriken, som agerade kurirer åt den polska motståndsrörelsen. De avslöjades av tyskarna 1942, och flera av de inblandade dömdes till döden, men, skriver författarna, ”Sveriges goda förhållande till Nazityskland gjorde att de så småningom frigavs”.

Slutomdömet blir positivt, och författarnas summering lyder så här: Mer hade kunnats göra, men ”under kriget bistod och räddade Sverige sannolikt fler judar än något annat land”.

Den gamla versionen trycktes på sju språk, förutom svenska, för att ge landets invandrare med ett stycke viktig historia. Den nya kommer enbart att översättas till engelska, av ekonomiska skäl, och det blir ingen utländsk distribution.

–De olika utländska versionerna har redan ett särskilt kapitel om det egna landet, som de lettiska, tyska och franska upplagorna. Sverige är sist med en längre beskrivning av det egna agerandet, märkligt nog.