Tyskarna under Hitler var diktatorer över sig själva. De projicerade sina drömmar på Führern och gjorde vad de trodde var hans vilja.
Det menar historikern Ian Kershaw i sin stora Hitlerbiografi.
Någonstans omkring år 1906 köper en tonåring och en kompis en lott. Han är säker på att han ska vinna högsta vinsten, så säker att han omedelbart målar upp storslagna visioner av hur de två ska njuta av pengarna, var de ska bo, vilka kvinnor som ska passa upp på dem. Men lotten är en nit - och den unge mannen svarar med ett enormt raseriutbrott över det statliga lotteriets svek.
Luftslott, fantasier, storhetsvansinne och ursinnigt raseri. Egenskaper som skulle komma att prägla mannens hela, 56 år långa liv.
- Redan här känner man igen Adolf Hitlers karaktärsdrag mycket tydligt, säger Ian Kershaw med ett leende.
Ian Kershaw är brittisk historiker och författaren bakom ”Hitler. En biografi” som nyligen släppts på svenska.
Med sin bok tecknar han ett skarpt porträtt av ett av världshistoriens mest avtecknade motiv. Enligt uppgift finns redan över hundra Hitlerbiografier, inte minst de två standardverken ”Hitler: en studie i tyranni” av Alan Bullock och den i Sverige nyutgivna ”Hitler: en biografi” av Joachim Fest.
Vad kunde Ian Kershaw lägga till bilden av Adolf Hitler?
- Det viktiga för mig var att se honom i kontexten av det samhälle där han verkade, säger Kershaw.
- Bullocks ansats var att skriva om diktatorn, inte om diktaturen. Jag tycker att det måste handla om båda. Fests bok var extremt ”Hitlercentrisk” och fokuserade på individen. Det viktiga för mig var symbiosen mellan Hitler och Tyskland. Jag tyckte dessutom att judeförföljelserna och kriget behövde belysas mer än hos Bullock och Fest.
För att förstå hur fenomenet Hitler var möjligt, och hur han kunde utöva sin absoluta makt över ett av Europas största kulturländer, använder Kershaw två nyckelbegrepp: karismatisk auktoritet och ”att arbeta för Führern”.
Karismatisk auktoritet innebär att det viktiga inte är vilka egenskaper en ledare besitter utan hur ledaren uppfattas av sina anhängare. ”I en total kris kan ett helt samhälle projicera hela sitt hopp och alla möjliga hjältedrag på en människa”, säger han.
- Begreppet att arbeta för Führern innebar att tyskar på alla nivåer hela tiden gjorde vad de trodde att Hitler ansåg vara rätt. Då behövde han inte styra allt med detaljerade order. Om affärsmän ville bli av med judiska konkurrenter ”visste” alla vad Führern ville och det var lätt att slänga ut judarna.
Enligt Kershaw var Hitler inte bara en skrattretande operettfigur med turen på sin sida. Han hade flera ledaregenskaper, som ett mycket gott minne och en förmåga att hitta och utnyttja sina fienders svagheter. Men framför allt kunde han tala.
Det var en egenskap som han förfinade inför sina vapenbröder i första världskrigets skyttegravar.
- Hitler var otänkbar utan första världskriget. Utan det hade han fortsatt att sälja sina tavlor på Münchens kaféer och ingen hade hört talas om honom. Krigsnederlaget satte sig i hans psyke. Tyskland skulle ta hämnd på de skyldiga, i hans ögon judarna. Han skulle ta tillbaka den tyska stoltheten. Och Tyskland skulle aldrig kapitulera igen. Den tanken ledde till krossandet av Tyskland under andra världskriget och till Hitlers självmord i Berlinbunkern 1945.
Inför invasionen av Irak jämförde krigsförespråkarna, med George W Bush i spetsen, Saddam Hussein med Adolf Hitler. Västvärldens misstag var att låta Hitler växa sig stark i stället för att slå till och krossa honom medan han byggde upp sin armé. Nu skulle man stoppa Saddam medan tid var.
Men Ian Kershaw avvisar parallellen.
- Jag såg det som ren propaganda. För mig var Saddam Hussein inget globalt hot, bara regionalt. Det var inte på långa vägar lika farligt som Hitler på 30-talet. Man kan inte ta ett fenomen från historien, som avspänningspolitiken gentemot Hitler, och placera det bredvid en modern företeelse som Saddam.
Ian Kershaw säger att vi kan lära oss två saker av epoken Hitler:
- För det första har vi sett vart hypernationalismen kan leda oss. Dagens Europa är inte perfekt, men nationer som kommer överens med varandra är bättre än extrem nationalism.
- För det andra har rasismen spelat ut sin roll efter Hitler. Den är inte eliminerad och kommer aldrig att bli det, men den har ingen chans att ta en stor plats i europeisk politik igen. Vi har indirekt lärt oss att se på minoriteter på ett annat, bättre sätt. Och Tyskland har lärt sig mer än något annat land.
