Det var för en dryg vecka sedan som kulturjournalisten Johanna Koljonen slöade framför tv:n hemma och samtidigt twittrade om våldtäktsanklagelserna mot Wikileaksgrundaren Julian Assange. Hon och några bekanta började diskutera gråzonen, var gränsen går för det som är sex och det som är våldtäkt. Hon delade själv med sig av sina erfarenheter. Andra följde och dagen efter var den så kallade hashtaggen #prataomdet i full gång på Twitter.

Nu har berättelse efter berättelse om sexuella gråzoner avlöst varandra – på Twitter och i svenska tidningar där längre artiklar (bl a i SvD 19/12) har publicerats. Facebookgruppen ”Prata om det” hade igår runt 3700 medlemmar.

Ingen av dem som var med från början förstår vad som hände. De har bara konstaterat att de oavsiktligt råkade göra revolution.

Sofia Mirjamsdotter, journalist och expert på sociala medier som de senaste dagarna själv delgett såväl nät- som papperstidningsläsare några av de mest självutlämnande berättelserna om sexuella övergrepp, beskriver det som att dammluckorna på Twitter öppnade sig av sig själva.

–Det finns uppenbarligen ett enormt uppdämt behov att få berätta om det här. Jag tror att det är lättare att göra det på Twitter, då slipper man titta på någon medan man säger det. Sedan är det självklart lättare när många andra gör samma sak.

–Vi är överväldigade över hur få det är som bara vill vara elaka och förstöra.

Även omvärlden har fått upp ögonen för Prata om det, som nu också finns som #talkaboutit. I helgen skrev brittiska Guardian om det. I förrgår publicerade tyska Die Welt en artikel med rubriken ”Fallet Assange har satt igång en sexdebatt i Sverige” och menade att Sverige nu upplever en andra sexuell revolution. Och i måndags, en knapp vecka efter att hon satt hemma i tv-soffan intervjuades Johanna Koljonen av BBC World News.

Samtidigt har vissa ifrågasatt om det är bra att diskutera eventuella övergrepp så här högljutt. Johan Lundberg, chefredaktör för magasinet Axess, har bloggat om att han tycker att det finns viktigare saker än det här att prata om.

Uppenbart är i alla fall att världen nu har än svårare att få ihop bilden av Sverige. Och den svenska våldtäktslagstiftningen har det redan raljerats friskt om – av namn som amerikanska dokumentärfilmaren Michael Moore och feministdebattören Naomi Wolf.

Att döma av en del kommentarer har vi gått från landet med den fantastiska tryck- och yttrandefrihetslagen till ett land fyllt av rabiata feminister. Prata om det är samtidigt noga med att påpeka att de inte är en samlad grupp feminister, något som Johanna Koljonen också betonade i intervjun med BBC World. I samma intervju underströk hon att det inte är en kampanj mot Julian Assange, även om många uppfattar den så.

Medieforskaren Anu Koivunen, på filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, återkopplar till bilden av den svenska synden, som har återgetts i flera filmer, och att Sverige förknippas med sex på många sätt.

–Det sprutar bränsle i debatten om kombinationen i Sverige av både liberalism och moral. Men jag tror inte att Prata om det egentligen förändrar synen på Sverige och sex. Det bekräftar bara tanken att Sverige och sex hör ihop och visar att här finns frigjorda kvinnor på alla möjliga vis.

Anu Koivunen kan inte komma på något liknande som har fått samma genomslag på Twitter som Prata om det. Hon ser flera nya tendenser.

–Sociala medier brukar anklagas för att vara trivialiserande och för att bara fokusera på det privata. Men det här handlar om mer än att berätta att man sitter fast på tåget.

–Deltagarna satsar sig själva, blottlägger sig, och kommer ut med något som folk faktiskt vill läsa. Det är bränslet för intresset, men också det att man på det här sättet kan delta i den internationella debatten och löjliggörandet av den svenska lagstiftningen av våldtäkt. Det är en intressant protest.

–Julian Assange har ju jämförts med filmaren Roman Polanski. Manliga genier som har gjort något viktigt verkar tro att de inte ska begränsas av något så bantalt som lagstiftning. Att kända svenska journalister och aktivister med namn utsätter sig och solidariserar med rätten att anmäla är stort.

Det man också kan se som nytt är att Prata om det på ett sätt har bemött en hätsk nätmobbning, den mot de två svenska kvinnorna som anmälde Julian Assange, med ett slags fredlig protest. Sociala medier har blivit godare.

Som många andra ser Anu Koivunen nätmobbningen i Bjästa, mot en våldtagen flicka, som det närmast jämförbara med vad de två anmälande kvinnor utsattes för. Även om, som Sofia Mirjamsdotter konstaterar, skillnaden är att i Bjästa hade tjejen en by emot sig, i fallet med Assange är motståndarna Wikileaksanhängare över hela världen.

–Med Prata om det försöker man använda sociala medier mot andra sociala medier, man krigar med samma medel. Man går inte i första hand till tv, radio och fina tidningar för att återupprätta ordningen. I Bjästa behövde man Uppdrag granskning för att säga ”ni får inte vara dumma på nätet”. Men i det här fallet är inte sociala medier dåligt i sig, säger Anu Koivunen.

Klart är också att Prata om det har fått upp mångas ögon för Twitter.

–Det här kommer bli ett fall som citeras i framtida studier om Twitter, jag kommer själv att göra det.

Vad som händer de närmaste dagarna är säkert lika svårt att förutspå som att Johanna Koljonens twittrande för en dryg vecka sedan skulle få en sådan genomslagskraft.

–Nu kommer ju jul och helger... Vi får se hur det fortsätter då. Det är ett fenomen som bara varar en viss tid. Men det är absolut större än väskdebatten för några år sedan. Fenomenet sprider sig och det kan inspirera många som vill sätta igång något, säger Anu Koivunen.

Sofia Mirjamsdotter tror att det kan bli ”hur stort som helst”, men tillägger att ”vi äger inte frågan” och att hon knappt vet vilka ”vi” är längre.

–Det kan bli avknoppningar på olika sätt. Det finns olika tankar och idéer. Men i nuläget handlar det om att förvalta det som händer just nu, att inte släppa taget.