Det är juli och från Karlebo till Järsta tillbringar man största delen av sina dagar i hängmattan, eller inregnade i sommarstugan. Där står P1 på som försynt ljudkuliss. Någon gång vid ettiden vrids volymen upp, så att man kan höra sjörapporten övergå i den välbekanta melodi som signalerar att Sommar har börjat.
På sommaren släpper vi loss och knarkar livsberättelser, vare sig det är Yngwie Malmstens mumlade rockstjärneanekdoter eller Jo Nesbøs klassiska uppväxtskildring. Vi vet precis vad vi vill ha ut av Sommar: Ögonblicksbilder från barndomen ska ge en förklaring till varför sommarprataren har blivit framgångsrik på sitt område. Programmet blir en övning i den form av humble brag eller ödmjukt skrytande som har blivit så vanligt i sociala medier på senare år.
Vissa lyckas väl, medan en del (främst kanske de som titulerar sig entreprenörer) inte kan låta bli att beskriva sig själva som skapade ur sitt eget revben, utan hjälp av något annat än sin egen kraft.
Vårt stundtals ohälsosamma behov av livsberättelser blir tydligt också i en intervju med författaren Karolina Ramqvist i senaste Fokus. I en rad essälånga frågor driver intervjuaren Jens Liljestrand en tes om den svenska vänsterns problem, en utläggning som är ett slags förfining av det glas rödvin till debatt som Bengt Ohlsson kastade över sina parmiddagsvänner i våras. Ramqvist följer Liljestrand en bit på vägen, även om hennes kritik av vänstern till skillnad från hans är förankrad i en socialdemokratisk tradition.
I intervjun vacklar Ramqvist mellan två lägen. Å ena sidan kan hon inte låta bli att presentera sin kritik i termer av en personlig berättelse, om hur hennes mormors positiva upplevelser som piga sågs som pinsamma av en familj hemmahörande i arbetarrörelsen. ”Den situationen har präglat mig väldigt mycket. Kollektivet mot individen.” Å andra sidan kritiserar hon det förenklade sätt som klassfrågan nuförtiden diskuteras på: ”Sitter man runt ett bord och frågan kommer upp så vill alla delta och berätta om sin egen klassbakgrund, placera in sig själv i ett sammanhang – samtidigt som man vill avfärda systemet och betrakta det utifrån.”
Ramqvists grundkritik är mot ett kollektiv som inte tar hänsyn till individen. Men under samtalets gång blir det tydligt att det inte är kultur- och samhällsdebattens största problem idag. Nej, ibland får man snarare intrycket av att vi har förlorat förmågan att diskutera samhället annat än utifrån berättelser om individer. En paradoxal bieffekt av det allt större fokuset på den enskilda människan är att våra livsöden inte längre är intressanta annat än som exempel. Som entreprenörernas framgångssagor, vars funktion blir att bekräfta en större berättelse om det post-socialdemokratiska Sverige.
Detta individfokus kan anta absurda proportioner, som när Anja Pärson kom ut i förra veckans sommarprat, och Aftonbladets Ronnie Sandahl surnade till på hennes vädjan om att slippa bli sedd enbart som representant för en grupp. För vad, tycktes Sandahl mena, ska hennes liv vara till för om inte att påverka berättelsen om samhället?
