När man läser intervjuer med fenomenet Lykke Li får man intrycket av att hon är äldre än sina snart 25 år. När jag sitter mittemot henne känns hon mer som en trotsig tonåring än världsartist med flera USA-turnéer och samarbeten med stjärnor som Kanye West bakom sig. De frågor som ger störst utslag på himla-med-ögonen-radarn är när jag undrar var hon känner sig mest hemma (”Folk verkar vara besatta av den frågan!”), varför hon har gjort vissa saker (”Varför inte? Jag lever i nuet!”), och när vi kommer in på den grundligt omskrivna, nomadiska barndomen i Skåne, Nya Zeeland, Indien, Nepal och på ett berg i Portugal. När jag frågar om hon tycker att det är för mycket fokus på henne som person säger hon nej.

Men det är många som skriver om din uppväxt?

–Ja, det är tråkigt, svarar hon lakoniskt och signalerar att det är ännu tråkigare att prata om det, en gång till.

–Eller inte tråkigt men uttröttande för alla inblandade, utvecklar hon, och tillägger att musiken får större utrymme i de intervjuer hon gör i till exempel USA.

–Min bakgrund är väl inte lika exotisk därborta. Att folk flyttar är ett ganska vanligt fenomen.

Så, musiken alltså. Redan 2007, innan ep:n Little bit och debutalbumet släpptes på egna etiketten LL Recordings, då Lykke Li var en hajp på Stockholms indiescen och på Myspace, sa hon i en intervju att ”det ska vara voodoo i musiken”. Och på nya skivan Wounded rhymes har det flickiga och sköra fått ge vika för mer tyngd och rytm. När hon skrev låtarna i ett hus i Los Angeles, på ett hyrt piano och sin medhavda autoharpa, lyssnade hon bland annat på Alan Lomax klassiska inspelningar av amerikansk folkmusik och på New Orleans-funkiga Dr John.

–Men jag hade samma intention på den första skivan, jag tror bara att förutsättningarna var annorlunda. Jag har mer livserfarenhet nu, är mer i kontakt med mitt inre instrument. Ju äldre jag blir, desto närmare någon slags sanning försöker jag komma.

Lykke Li hade helst spelat in i Los Angeles också, men producenten Björn Yttling var nybliven pappa så det blev Stockholm igen. Här dyker ett lite motsägelsefullt drag upp, föraktet mot allt som är status quo verkar inte gälla den kreativa processen. Hon tyckte det var skönt att den andra inspelningen påminde om den första:

–Vi hade samma ljudtekniker, samma band, samma allting, härligt. Och jag har inte studiofobi längre. Men det är samtidigt väldigt obekvämt att spela in, man har haft en vision så länge och sedan tvingas man inse att man kanske inte låter som man vill. Det är en väldigt uppslitande fast samtidigt väldigt givande process.

En helt annan typ av kreativt samarbete som Lykke Li inte alls uppskattar, var när hon, Kanye West och Santigold sjöng refrängerna på dj-duon NASA:s hit Gifted i samband med att hennes första skiva kom.

–Jag doppade tårna i det där och kände att det inte var min pryl. Jag skrev texten på en timme liksom, det fanns en lucka som jag skulle fylla. Jag tycker det är väldigt ointressant, jag gillar att skapa intima situationer med dem jag arbetar med.

När jag ringer upp Tarik Saleh – dokumentärfilmare som regisserat nya Lykke Li-videon I follow rivers – där Fares Fares och en karaktäristiskt beslöjad Lykke Li flyr över Närholmen på Gotland, samma plats som Andrej Tarkovskij sista film Offret spelades in på – beskriver han inspelningen som just familjär. Tarik Saleh är den senaste i raden av filmare som Lykke Li samarbetet med, andra är Moses Berkson (kortfilmen Solarium) och egensinniga filmklipparen Johan Söderberg (videon Get some).

–Jag hade ju sett att Lykke blir väldigt bra på film, hon går rakt igenom. Vi hade diskuterat att göra nånting annorlunda, något som var som en filmscen, säger Tarik Saleh, som liksom de flesta av hennes samarbetspartners beskriver Lykke Li som hängiven.

–Vi spelade in i mitten av januari, det var nollgradigt. Det ser kanske inte så jobbigt ut när de springer, och båda två var i bra form, men fy van, vi pushade dem jävligt hårt. Lykke slog i hakan när hon ramlade. Och jag hade dåligt samvete när vi tog om scenen där hon är barfota men sedan ändå använde den första.

När jag berättar att jag pratat med Tarik Saleh om inspelningen skrattar Lykke Li och låter mer avslappnad än under resten av intervjun (när jag stängt av min bandspelare säger hon att hon är mer bekväm med att uttrycka sig framför kameran och i musik än i ord).

–Det var nog den fysiskt mest ansträngande videoinspelningen jag gjort, men även mest exalterande. Det är så mycket adrenalin involverat när man springer så mycket, ramlar och gör illa sig. Smärta är njutning på något sätt.