Otto Sjöbergs fyra år som chefredaktör och ansvarig utgivare för Expressen, GT och Kvällsposten har varit framgångsrika, i kommersiell bemärkelse. Under hans tid har tidningarna bromsat upplageraset, vänt storförlust till vinst – fjolårets resultat var det bästa på elva år - och gjort flera stora nysatsningar, på bilagor och nya medier. Upplageuppgången lär inte fortsätta 2005 – hittills i år har tidningen i genomsnitt minskat upplagan per månad med 2 200 exemplar – men i stort sett har hans tid som chef ändå varit ett stort uppsving.

Men det har också varit en tid då många beklagat sig högljutt över tidningens journalistik i allmänhet och dess löpsedlar och hårt dragna kändisnyheter i synnerhet. Såväl livsmedelshandelns organisationer som sjukhus och bibliotek har initierat bojkott av löpsedlar som uppfattas som stötande och även internt har kritiken mot tidningens inriktning varit hård. I våras meddelade teaterkritikern Tomas Forser att han lämnade tidningen i protest mot den tilltagande ”försumpningen” och hävdade att ”Expressen är en växande skithög”, som han inte längre kunde tänka sig att vara en del av.

Det avhoppet skakade inte Expressen nämnvärt. Då är dagens tunga kulturprotest, där mångåriga Expressen-medarbetarna PO Enquist och Anders Ehnmark kräver Otto Sjöbergs avgång ett betydligt hårdare slag, som på allvar kan undergräva hans position.

”Med sorg har vi följt hur vår gamla tidning gett upp andra ärenden än de kommersiella”, skriver Enquist och Ehnmark och oroas över att expressen inte längre har något ”moraliskt centrum”. ”Förlorar den i aktning, då är undergången nära”, skriver de båda kulturgiganterna.

Det är en svidande kritik, som Expressens ägare inte lär vara oberörda av. Familjen Bonnier är vana att försvara sina kvällstidningar och när styrelseordförande Carl-Johan Bonnier i Ekots lördagsintervju fick frågor om Expressen talade han varmt om tidningens roll som opinionsbildare, samhällsgranskare och som en tidning som står på ”den lille mannens sida” och att det krävs ”starka signaler på löpsedlar och förstasidor” för att varje dag nå ut till en stor publik med det goda innehållet. På frågor om hur tidningens löpsedlar och inriktning gick ihop med familjens värderingar svarade han då bara kort att ”våra värderingar handlar om att leverera kvalitet i respektive genre” och ville inte närmare kommentera enskilda publiceringar

Nu börjar det dock bli mycket även för familjen Bonnier.
Under 2006 har Expressen en rad tunga rättegångar att vänta. En av tidningens medarbetare är åtalad för föregivande av allmän ställning, anklagad för att ha presenterat sig som polis i samband med kidnappningen av Sibas vd Fabian Bengtsson. Otto Sjöberg själv ska upp i rätten vid flera tillfällen: dels i samband med förtalsmålet där artisten Marie Fredriksson stämt Sjöberg för grovt förtal för publiceringar om hennes sjukdom, dels i ett mål där en tjänsteman på Metall utpekats för att ha köpt sex. Fler hot om stämningar väntar också i kulisserna – och vi vet fortfarande inte om Mikael Persbrandt nöjer sig med dagens ursäkt, eller om han ändå kommer att driva ärendet till domstol, för att få en slutgiltig upprättelse.

Att Expressen ber Mikael Persbrandt om ursäkt och erbjuder en förlikning, för att undvika ännu ett grovt förtalsmål, var väntat. Men det faktum att ursäkten dröjde fem dagar och endast kom efter en eskalerande offentlig debatt talar knappast till tidningens fördel.

Ursäkter och förlikningar är dessutom inte helt ovanliga när det gäller kvällspressen. För två år sedan bad Aftonbladet landshövding Lars-Åke Lagrell om ursäkt för ett ”illvillig löp” där tidningen påstod att spriten flödade på residenset. Den ursäkten publicerades stort på löpsedeln i Växjö. Expressen har också bett om ursäkt, exempelvis när Fritidsresors Lottie Knutson i en krönika beskrevs som ”snuskcharterns drottning” och när skivbolagsdirektören Bert Karlsson i en annan krönika beskrevs som ”en ond människa”.

I fallet Persbrandt handlar det om ett allvarligt sakfel och en ensidigt insinuant artikel, som får Expressens bevakning av Persbrandt att närma sig ren förföljelse, med en dramaturgi i berättandet som knappt ens de värsta brittiska tabloiderna brukar visa upp.

I sin ursäkt medger Otto Sjöberg att tidningens källkontroll var dålig, att den brast i sina publiceringsrutiner och att det var ett dåligt journalistiskt arbete. Man kan också uttrycka det som att Expressen ”gangstrade”, det vill säga chansade på ett tips utan att få det bekräftat från andra källor – alternativt att tidningen helt enkelt blev blåst, av någon som var ute efter tipspengarna.
I vilket fall som helst blev följderna allvarliga. I första hand för Mikael Persbrandt, som är den direkt drabbade – men i andra hand också för medierna i stort.

I den debattartikel som Persbrandt fick publicerad i Dagens Nyheter i söndags ropar han efter skärpt lagstiftning och skriver att det är ”upprörande att lagstiftaren och pressens egna saneringsorgan tillåter dessa typer att beljuga människor utan vettig sanktion.”

Som ett brev på posten svarade den kristdemokratiske riksdagsledamoten Ingvar Svensson och krävde i går inskränkningar i yttrandefrihetsgrundlagen, med motiveringen att personer som Persbrandt ”måste ha något skydd för privatlivet”. ”om inte medierna skärper sig finns det en uppenbar risk att politikerna måste agera”, sade Svensson.

Detta är väldigt allvarliga varningssignaler. Grundbulten i det svenska mediesamhället är att vi har en liberal tryckfrihetslagstiftning som utgår från mediernas rätt att publicera det man anser vara relevant och av allmänintresse. Den enskilda utgivaransvaret är det som är bärande. Detta kompletteras sedan med ett självsanerande system för medierna, där de som bransch också ska ta ett kollektivt ansvar för en god pressetik. Ett moraliskt centrum, för att tala med Enquist och Ehnmark.

Att detta kollektiva ansvar tas är centralt. Annars är risken uppenbar att hoten om skärpt lagstiftning blir allvar. Vilket skulle vara förödande för det fria ordet.

Det vet familjen Bonnier också. Och de får sannolikt det allt svårare att hävda att debattörer som Enquist och Ehnmark har fel.