Den så kallade ”mentala biten” har blivit allt viktigare för moderna toppidrottare. Förutom vanliga tränare, som skriver träningsprogram och blåser i pipa, har de flesta av stjärnorna i den svenska OS-truppen sina egna mentala coacher som ska motivera dem att tänka som vinnare.
För att ytterligare stärka framåtandan i svensklägret har den svenska olympiska kommittén dessutom låtit producera en rivig OS-låt med den alltid lika optimistiska sångerskan Jill Johnson. (”You can do it, if only you try”, lyder en av de inspirerande textraderna.) Och tydligen ser det riktigt lovande ut inför de stundande vinterspelen i Vancouver. Experter, bland andra de på ansedda amerikanska tidskriften Sports Illustrated, tror att Sverige kammar hem ännu fler medaljer än rekordnoteringen från OS i Turin för fyra år sedan.
Själv förväntar jag mig en i bästa fall medioker insats. Jag räknar kallt med att se de svenska medaljhoppen gå in i den berömda väggen och sakta glida in på en 24:e plats, snoriga och utbrända, medan Norge tar guld. Anja kommer naturligtvis att gränsla. När en fladderpuck singlar ner bakom Tre Kronors målvakt kommer jag att vända mig om i soffan och uppgivet konstatera: Jag visste det!
Det handlar inte om att jag missunnar svenska olympier framgång. Det måste bara bli ett slut på all denna flåsiga propaganda för positivt tänkande. Den utgör nämligen en akut samhällsfara.
Den rådande terrorn av stelnade Colgate-leenden och alla tummar upp har i grund och botten inte ett dugg att göra med idrott. Den har sina rötter i den stora depressionen och den amerikanska medelklassens dröm om att imponera på sina grannar. Det var 1936 som den misslyckade skådespelaren Dale Carnegie släppte historiens första självhjälpsbok: Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning. Den blev en kolossal succé och har sålt i över 50 miljoner exemplar och finns översatt till 40 språk.
Ett av de råd författaren ger till sina läsare är att tvinga sig själva att le, trots att de inte känner någon glädje inombords. Den som är ensam uppmanas att vissla en munter melodi. Genom denna handledning i hurtighet lade Carnegie grunden till den industri som i dag livnär tiotusentals motivationskonsulter, livscoacher och föredragshållare över hela världen.
I ett samhälle som blir allt mer tävlingsinriktat och konkurrensutsatt tycks marknaden för positivt tänkande vara omättlig. I takt med att allt fler betraktar glaset som halvfullt och tror att det kinesiska tecknet för kris betyder både ”fara” och ”möjlighet” (vilket förstås är nonsens) hårdnar attityden mot oss som inte alltid ser livet från den ljusa sidan.
Vi är energitjuvar och bromsklossar som måste rensas ut från organisationer, umgängen och till och med från våra egna familjer. I sin senaste bok Bright-sided beskriver journalisten Barbara Ehrenreich vår tids fobi för alla former av pessimism som en av de bidragande orsakerna till den globala finanskrisen. Tecknen på kollaps fanns där, för den som ville se, långt innan Lehman Brothers gick omkull. Men på Wall Street tystades skeptikerna ner, eller avskedades på grund av sina problem att samarbeta. Kvar blev en samling kvackande ja-sägare och deras mentala coacher. Samt en jävla massa positivt tänkande.
