Martin E-type Eriksson och The Ass People bjuder på komiska toppar. (Foto: Peppe Arninge, Stig Hammarstedt/Scanpix & Comedy Central.)
LONDON
All stor konst bottnar i någon slags identifikation. Detta gäller i allra högsta grad även humor. Ju äldre man blir desto högre krav ställer man på konsten. Ribban för vad som verkligen är fantastiskt eller roligt på riktigt höjs ett litet snäpp för varje år som går. Det är därför man söker sig längre och längre in i popmusikens allra mest avlägsna solsystem, börjar älska musik från Mali och Elfenbenskusten, bara är kapabel att uppskatta koreansk dockfilm och mycket hellre läser antologier över fransk litteraturkritik än romanerna de behandlar.
Alla kommer vi förr eller senare till en sådan punkt. Det går inte att förutse exakt när det kommer att inträffa. Ingen har fångat denna livsavgörande stund mer klarsynt än Eric Cartman i klassiska How to eat with your butt, ett av tv-historiens största ögonblick däruppe med månlandningen, Scener ur ett äktenskap och det allra sista avsnittet av MASH.
I detta fortfarande oöverträffade avsnitt av South Park ringer det på Cartmans ytterdörr. Cartman öppnar dörren. Där står två personer, Mr och Mrs Thompson. Där deras huvuden, enligt alla anatomiska regler, borde vara har de istället varsin stjärt.
–You may not have realized this, but we actually have buttocks where our heads should be, säger Mrs Thompson vänligt till Eric.
Cartman bara stirrar med vidöppen mun. Oförmögen att säga något. Han fortsätter stirra. Till slut stänger han bara dörren, går zombie-artat upp till sitt rum och sätter sig på sängen. Han suckar djupt.
Han har just sett The Ass People. Han är bara åtta år gammal, men förstår ändå instinktivt att han just har varit med om det roligaste han någonsin kommer att uppleva. Hans liv är över. Ingenting kommer någonsin att toppa två vuxna människor med arslen som ansikten. Han kommer aldrig att skratta igen. Gråtande skriver han ett avskedsbrev till sina vänner och stoppar en pistol i munnen.
Jag hade hunnit bli 30 år äldre än Cartman när jag läste följande rader i tidningen:
”Nu är det klart. Martin E-type Eriksson blir Skönhetsrådets nya ledamot. Skönhetsrådets uppgifter ses just nu över och utnämnandet av E-type är en del av rådets förnyelse. Martin E-type Eriksson har ett stort historieintresse och har stora kunskaper om vikingatiden.”
Jag borde ha skrattat, tårar borde ha sprutat ur mina ögon. Men, nej. Likt Cartman före mig insåg jag att jag just har upplevt mitt livs allra roligaste ögonblick. Ingenting kan någonsin mäta sig med detta. Det kan bara gå nedåt.
Jag gick ut i trädgården. Som en levande död. Medan jag började formulera mitt avskedsbrev täcktes bänken under den gamla eken vid Kensington Park Road av ett tunt lager snö.
