Ett av få roliga ögonblick under årets Oscarsgala var när skådespelarna Will Ferrell och Jack Black framförde en sång om att komiker aldrig vinner några statyetter. Will Ferrell satt bredvid ett piano och såg olycklig ut, i smoking och en ovanligt stor och krullig frisyr. Han sjöng om det sorgliga i att befinna sig på en gala där han inte var nominerad: ”A comedian at the Oscars is the saddest man of all. Your movies may make millions, but your name they‘ll never call”. Sedan rusade Jack Black in på scenen och frågade, med hårdrocksröst, vad Ferrell hade förväntat sig efter en film (Talladega nights) där han ”slet av sig byxorna och sprang runt naken på en bilracingbana”. ”Jag trodde att jag skulle få äta middag med Jeremy Irons”, svarade Ferrell.

Will Ferrell är en av många manliga amerikanska komiker som sökt sig bort från komedi de senaste åren. I fjol gjorde han en kritikerhyllad roll som en torr revisor i Marc Forsters film Stranger than fiction. Den här våren får han sällskap av de flesta av sina kollegor.

Det vimlar av komiker som vill göra seriösa filmer. Adam Sandler är sedan urminnes tider känd för infantila grabbkomedier där han springer runt och får vredesutbrott och pratar med ­bebisröst. Men nästa fredag är det premiär för en annorlunda Adam Sandler-film, Vänner för livet. Där spelar han en trasig medelåldersman som försöker hantera en ­depression efter att ha förlorat hela sin ­familj i terrorattackerna mot World trade center. ­Filmen har hittills fått genomgående positiva recensioner i USA.

Chris Rock, som brukar kallas USA:s roligaste man, har precis gjort huvudrollen som en mustaschprydd, fyrkantig förortsfarsa i en amerikansk version av franske regissören Eric Rohmers Kärlek på eftermiddagen. Will Smith blev Oscarsnominerad för sin roll som en fattig, hårt slitande, ensamstående pappa i det tårgripande familjedramat Jakten på lycka. Jim Carrey gör huvudrollen i skräckfilmen Number 23, som har svensk premiär idag.

Går man längre tillbaka har komiker som Bill Murray, Steve Martin och Robin Williams alla gjort mer eller mindre lyckade försök att gå över till vuxna, allvarliga filmer. Varför kan de inte nöja sig med att vara komiker?

–De flesta komiker är bara populära under en kort period. Komedi handlar om att ligga rätt i tiden, om att fånga tidsandan, och det kan man kanske bara göra en gång. De flesta komiker försöker förlänga sin karriär genom att bredda sig och göra annat än komedi, säger Anne Thompson, redaktör för Variety, Hollywoods ledande branschtidning.

Svenska komikern och regissören Felix Herngren har själv växlat mellan komiska roller, som polisparodin Papi Raul, och mer allvarliga filmer, som förra årets skilsmässofilm, Varannan vecka.

Han tror att drivkraften som ­ får komiker att bredda sig är att komedi har så låg status.

–Det är fortfarande lite ”b” att vara komiker. Jag kan känna det själv ibland, när jag packar väskan med en peruk och behå för att göra ett uppträdande, att det känns lite fult att hålla på med komedi. Man måste göra något annat om man ska bli tagen på allvar.

Han nämner Jim Carrey i Eternal sunshine of the spotless mind som ett bra exempel på när en ­komiker lyckats bra med drama.

–Som regissör har jag sett att komiker kan lära sig att bli allvarliga, men att en dramaskådis inte alltid kan lära sig att vara rolig. Vissa människor förstår helt enkelt inte komisk tajming, oavsett hur begåvade skådespelare de är, säger Herngren.

De komedier som historiskt sett har fått ett brett erkännande, av såväl publik som kritiker och Oscarsjuryn, är generellt de som haft ett underliggande politiskt eller samhällsbetonat budskap.

–Filmer som Annie Hall, American beauty och Little miss Sunshine var inte bara roliga, de sade även något väsentligt om tiden vi lever i. De lyckades väva in skarp samhällskritik mellan alla skratt, säger Anne Thompson.

Några amerikanska komiker som smärtfritt lyckas röra sig mellan humor och allvar är pratshowvärdarna. Efter terrorattackerna 2001 gjorde David Letterman ett gravallvarigt program, och fick mer kärlek och sympati än någonsin – han blev hela New Yorks tröstare.

De politiska satirikerna Jon Stewart och Stephen Colbert har framgångsrikt lyckats varva flamsiga skämt med saklig kritik av ­politiker och medier.

Colbert var brutalt uppriktig i sin attack mot president Bush när Colbert var inbjuden till Vita ­Husets högtidliga korrespondentmiddag ifjol. Med Bush sittandes bredvid stod Colbert vid ett ­podie och räknade upp presidentens misslyckanden – det var ett politiskt angrepp förklätt till komedi.

Stewart gjorde ett uppmärksammat besök på CNN:s debattprogram Crossfire hösten 2004, där han skällde ut de två programledarna för att de ”skadar USA” med sin dåliga journalistik. ”Det amerikanska folket behöver journalister men ni ger dem teater”, sade Stewart. Det var en riskabel attack där Stewart satte sin image som komiker på spel, men det lyckades. Crossfire lades ner tre månader senare, och CNN-chefen Jonathan Klein nämnde Stewarts kritik som en av anledningarna till nedläggningen. I programmet tog Stewart tydligt avstånd från sin roll som komiker. När programledaren bad ­honom att vara rolig fräste Stewart tillbaka ”nej, jag tänker inte vara er lilla apa”.

Samma känsla uttrycks av många komiker i USA i dag, men det är inte alltid deras plötsliga patos är lika populärt. I en recension av Chris Rocks nya film, I think I love my life, skriver nättidningen Slate ”Chris, vi vill bara att du ska vara rolig”. Jim Carrey har blivit unisont sågad för sin nya skräckfilm Number 23.

–Han är en utmärkt skådespelare i dramafilmer, men ingen vill se Jim Carrey i en läskig roll. Jag tror att han inte har någon aning om var hans karriär är på väg just nu, säger Anne Thompson.

Han kan åtminstone trösta sig med att många av hans kollegor står inför samma öde.