Det fanns en tid då jag var besatt av konventionella romantiska komedier. Ju mer konventionella, ju mindre originella de vågade vara, desto intressantare.
Hur usla de än var kunde jag se om dem hur många gånger som helst för att hantverket fascinerande mig så. Jag föreläste till och med om genren på filmfestivaler.
Någonstans inbillade jag mig att det en vacker dag skulle göras en fulländad romantisk komedi som lyckades kombinera det så strikta formspråket med de allra djupaste sanningar om kärleken och livet.
Jag hade älskat dem så länge för att de, likt en perfekt popsång, hade bestämda ramar och restriktioner som manusförfattare och regissörer var tvungna att förhålla sig till.
En dag vaknade jag upp och de betydde ingenting längre.
Någonstans nådde jag en punkt då romantiska komedier upphörde att ha någon som helst funktion.
Och jag vet precis varför.
Jag hade upptäckt den amerikanska författaren Lorrie Moores noveller och ingen film kunde tävla med hennes insikter om kärleken och äktenskapet som dessutom alltid levererades djupt nedbäddade i elegant humor.
Jag minns också precis vilken novell det var och vilka rader i den som hade den effekten.
Det är den där paret som historien handlar om befinner sig på semester i Paris. Stående på en bro tittar de ut över Seine. ”Both wishing they were somewhere else, both wishing they were married to someone else.”
Förra sommaren gavs hennes samlade noveller ut i en behändig volym som jag ofta kommer på mig själv att – så där som bara riktiga författare i dokumentärer gör – plocka ut ur bokhyllan och stående spontanläsa några rader i den för att sedan bara ställa tillbaka den på sin plats.
Den här veckan publicerades A gate at the stairs, den nu 52-åriga Moores första nya roman på 15 år, här i England och möttes i förra helgens litterära bilagor med stående ovationer.
Jag blev nästan lite tårögd av reaktionerna. Douglas Kennedy i The Times uttryckte det jag så länge känt bättre än någon annan:
”Lorrie Moore är en mästerlig författare som säger väldigt viktiga sanningar om hur vi lever våra liv genom att konsekvent vägra säga väldigt viktiga sanningar om hur vi lever våra liv.”
Ändå verkar det som om Moore på förhand är dömd att aldrig tas på lika stort allvar som, säg, John Updike eftersom hon aldrig slår sig för bröstet och hävdar att hon har skrivit Den Stora Amerikanska Romanen.
I stället fortsätter hon bara att guida oss genom vår egen sorg och alla de kompromisser vi inte ens visste att de var kompromisser.
Jag älskar Lorrie Moore.
