Nour El-Refai är programledare för Melodifestivalen tillsammans med komikerkollegan Anders Jansson, känd från ”Hipp Hipp!”. Exakt vad duon ska göra i rutan under alla delfinaler är inte klart när vi träffas i mitten av december på en krog vid Odenplan i Stockholm. Hon passar på att äta lunch, svarar blixtsnabbt på frågorna och ska snart flyga iväg norrut.

Nour El-Refai, som varit med i program som ”Ballar av stål” och spelat i ”Kronjuvelerna” och ”Zpanska flugan” på Nöjesteatern i Malmö, växte upp i stadsdelen Norra Fäladen i Lund med en mamma, som jobbade som städerska, och tre bröder. Området bestod av en hel del, som hon uttrycker det, ”underklassungdomar med invandrarbakgrund”.

– Många poliser patrullerade där och någon gång kom de sociala myndigheterna och hämtade en unge. Men det var också ett vanligt område där det växte blommor och man var ute och lekte på gården. Jag kan sakna det, inte det trasiga, men att man käkade hemma hos sina kompisar, sprang upp och ner i trapporna och alla dörrar var öppna. Så är det inte riktigt nu, säger Nour El-Refai medan vänsterhanden rör sig och liksom betonar och understryker.

Hon lekte mycket med sina syskon och blev tidigt medveten om skillnaderna mellan pojkar och flickor. Hon ville vara som sina brorsor, klä sig som dem, prata som dem och se ut som dem.

– Å ena sidan ville jag vara en lugn, tyst prinsessa som skrev dikter för då tyckte vuxna att jag var så himla härlig. Å andra sidan ville jag också skita ner mig och leka. Det funkade inte riktigt.

Dina brorsor ville inte vara som du?

– Nej, absolut inte. Jag fick lära mig att imponeras av dem men de fick inte lära sig att imponeras av mig.

Nour El-Refais mamma har syriskt ursprung medan pappa har libanesiskt. Hon föddes i Libanon men kom till Sverige när hon bara var ett par månader gammal. Hennes biologiska pappa försvann snabbt.

Vad hände?

– Han gick upp i rök, haha. Skojar bara, men vi har ingen kontakt. Så har det varit i hela mitt liv.

Är du arg på honom?

– Nej. Jag har bara inte haft en pappa. Men jag har en plastpappa som jag har jättebra kontakt med. Han kom in i mitt liv när jag var tio år.

Hennes släkt på mammans sida bor i krigets Syrien.

– Det känns maktlöst och hopplöst. Jag vet att de lever men det är ju från dag till dag. De bor i Homs där det är som värst. Jag besökte mina mostrar för ett par år sedan och det var underbart. Då gick det inte att föreställa sig det här.

Nour El-Refai konstaterar att hon även vuxit upp med en annan kultur än den svenska och brukar tänka att ”det här kommer från min arabiska mamma”.

Som vad då?

– Om jag ska generalisera, så var jag en blatteunge som brukade vara hemma hos min kompis och så blev det middag och man åt där. Men med mina svenska kompisar var det ”nu är det mat!” och så fick jag vänta i deras rum. Det är sjukt för mig, men en vanlig svensk kulturgrej.

I sitt Sommarprogram 2009 berättade Nour El-Refai om när hon som en liten flicka i vit klänning en gång var tvungen att gå in buskarna för att uträtta sina behov. Hon skämdes och frågade sin mor varför hon inte var som andra flickor. Mamman svarade: ”Men lilla Nour, det är inte alls pinsamt, en dag kommer människor gå förbi den här busken och säga: 'Där inne bajsade Nour El-Refai'.”

– Jag har en jättefin mamma. Vi har varit själva med henne, jag och mina tre brorsor. Hon har älskat ihjäl oss och gett oss så himla mycket kärlek. Så som man gör i Mellanösternkulturen: ”Jag dör för dig!” eller ”om du fryser får du min hud”. Jag hade inte så många kompisar i låg- och mellanstadiet så när jag kom hem och sa att de sagt att jag var ful så sa mamma: ”Vem sa att du var ful? Peka på henne i skolkatalogen!” Och så fortsatte hon: ”Men det är ju hon som är ful, skitful! Hon är bara avundsjuk för att du är söt.”

Sitter det kvar hos dig att de sa att du var ful?

– Nej, men jag accepterade snabbt att jag inte tillhörde de söta flickorna. Så jag fick vara något annat och jag var rolig. Folk skrattade åt mig, tyckte jag var intressant och skrev fint.

I en chatt från 2008 dyker din mamma upp och säger: ”Jag vill bara säga att du är en underbar dotter över allt annat” och du svarar ”det är bara för att jag är din spegelbild, mamma!” Men vad skiljer er åt?

– Mamma är nån centimeter längre, 25 år äldre och har mörkare hår och bruna ögon. Och så hatar hon skaldjur och alkohol. I övrigt är vi läskigt lika!

Redan som ung visste Nour El-Refai att hon skulle bli skådespelare. Hon gick teaterlinjen på gymnasiet, provfilmade och fick ett tiotal filmroller.

– Det var det enda jag var duktig på. Alla andra lärare var missnöjda med mig, jag räckte inte till.

Som 16-åring gick hon in i väggen.

– Jag jobbade extra, var med i två teatergrupper vid sidan om där jag hade stora roller i båda och så var det mycket i skolan. Jag stod på scen, fick en blackout och en panikångestattack. Jag var livrädd men jag fick hjälp efteråt och det är enda gången jag minns att mina lärare var snälla.

Nour El-Refai fick för att par år sedan mycket uppmärksamhet för att hon i Kanal 5:s program ”Ballar av stål” gjorde karaktären ”Bitterfittan” där hon i en sketch visade sitt sköte och skrek i en megafon: ”Ursäkta om jag stör, men tjejer har hår på fittan. Så ser den alltså ut. Tack för er uppmärksamhet.” 2012 fick hon pris av RFSU just för karaktären som ”på ett självklart sätt lyfter fram tjejers rätt till sin sexualitet och för att hon vågar sticka ut, ta plats och ifrågasätta de normer som finns i samhället kring sexualitet och kön”.

När Nour El-Refai testade ståupp handlade det om att killar är värdelösa på att ”slicka fitta”. Hon inledde sin monolog med orden ”apropå höga förväntningar... tänker jag osökt på första gången en man slickade min fitta”. Det hörs på utropen att en del i publiken rodnar.

– Det är bara charmigt, det gör ju jag också när du pratar om det här. Det var på Raw comedy club och skulle vara lite rått men jag hade inte räknat med det genomslaget.

Ville du avdramatisera könet?

– Nej, jag ville att män skulle känna att ”men så gör ju jag” för alla manliga komiker skämtar om kvinnor och relationer och kvinnorna tänker ”Gud, det där är jag” och så skrattar de. Jag ville göra exakt samma sak fast tvärtom.

Skulle du kunna skämta så i Melodifestivalen?

– Nej, det skulle vara jättekonstigt. Jag behöver inte göra det eftersom jag får göra det i andra sammanhang. Det blir ingen ”Per Oscarsson”, haha.

Jag visar Nour El-Refai några gamla tidningsurklipp och ett av dem är en stor artikel i Veckorevyn där det ser ut som om hon talar ut om ett våldtäktsförsök och den efterföljande rättegången. Hon föser snabbt klippet åt sidan.

– Jag blev uthängd där. De satt på rättegången och bandade. Citaten är därifrån och så redigerade de som om jag talat ut i tidningen. Det var inte okej och det förlåter jag dem aldrig.

2009 skrev Nour El-Refai i den feministiska tidskriften Bang om den manliga dominansen i humor-Sverige och om hur Filip och Fredrik favoriserade manliga gäster: ”De har finkammat Sverige och inte hittat en enda rolig kvinna. Hur kan vi förlåta dem det?”

Du anklagade dem för kvinnoförakt. Har det hänt något sedan dess?

– Nej, de har konfronterat mig för vad jag sagt och jag har påpekat att det inte är något personligt. Men fortfarande är det så att när de gör tv ihop vill jag kräkas. De brukar säga att kvinnorna tackar nej men det beror på att de inte vill vara med i deras skitprogram. De borde producera program som kvinnor vill vara med i istället för att säga ”sluta skäll på oss, vi är fina killar!”.

Nour El-Refai har verkligen testat det mesta i alla tv-kanaler, på olika scener, i radio, ståupp och filmer. Det blir ett långt cv, men för henne är det inget konstigt.

– Jag upplever inte att jag hoppar mellan genrerna utan att jag gör allting samtidigt. Det är också ett sätt att göra sig oumbärlig i branschen för den är så jobbig. Det funkar liksom inte att bara sitta på ”Morgonpasset” två gånger i veckan.

Hur var det att spela i Beck- och Wallanderfilmer?

– Det var kul men jag får ju alltid spela någon blattetjej med beiga, fula kläder och jättemånga guldarmband.

I Melodifestivalen våren 2008 var hon sidekick till Kristian Luuk och ”hela Sverige ogillade mig”, som hon sa i sitt Sommarprogram. Kvällstidningarna kastade sig över henne som ett gäng blodtörstiga hajar.

– Det var tidningarna som skrev och det var inget konkret förutom att jag var jävligt störig. Jag vet inte vad jag ska lära mig av det. Det var inga tips om hur jag ska bli bättre utan bara ”vi gillar inte dig, så att du vet”. Christer Björkman gillar mig uppenbarligen och han bestämmer.

Nu är Nour El-Refai själv programledare för Melodifestivalen. Hon är inte nervös för en ny tidningsattack.

– De kan inte göra om det. Då var jag ny och liten och hade inte kul. Nu har jag så jäkla roligt och har en redaktion som står bakom mig. Jag är inte alls rädd.

Hon älskar att vara med eftersom programmet kompletterar hennes allvarliga sidor, som när hon är ute i landet och håller föredrag om jämställdhet.

– Då är jag jättepolitisk och allvarlig men nu får jag leka runt i Sveriges största tv-program. Jag älskar det och slipper känna att jag inte får vara mig själv, hela mig.

Hur går samarbetet med Anders Jansson?

– Så fort vi ses är det skrattfest men vi har ingen aning om vad som överlever fram till delfinalerna.

Om du träffade dig själv på en fest vad skulle du tycka om den personen?

– Sjukt nog har ju jag faktiskt träffat mig själv. I Björn Kjellmans program ”Att vara”, där han klädde ut sig till mig. Det var fantastiskt häftigt och obehagligt. Jag är glad att jag fick vara med om det men jag vill inte göra om det på många, många år.

På frågan om det går att vinna ett gräl mot henne svarar Nour El-Refai ”ja”, bara man har rätt eller vilseleder henne med hångel.

Hur reagerar folk när du säger att du kan vara ihop med både tjejer och killar?

– Det är ingen som reagerat något särskilt på det, förutom homofober och de kan dra åt helvete.