BOKLÅDA | Pythagoras sträng
Frågan om konstens form och innehåll måste ständigt omprövas. Tonsättaren och professor emeritus Gunnar Bucht lämnar ett läsvärt bidrag med en nätt, vinterhimmelsblå skrift: Pythagoras sträng. Essäer kring musikens gränser (119 s. Thales/Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie 104). Bucht utgår från den inflytelserike och på sin tid fruktade Eduard Hanslick, som i sin ”Vom Musikalisch-Schönen” (1854) angrep föreställningen att musik speglar något utöver sig själv, såsom känslor eller egenskaper. Musikens innehåll, argumenterade Hanslick, utgörs av ”tonande rörliga former”.
Bucht är dock ingen hardcoreformalist, utan söker förena den absoluta estetiken med en sorts fenomenologisk diskurs. Musik, tänker han sig, bärs alltid av något slags gestaltning, det vill säga ett möte mellan materiella förutsättningar (matematik, akustik och så vidare) och mänskligt medvetande, antingen det nu sker i musicerande eller lyssnande.
Med en vacker definition föreslår Bucht att musik är
”klingande rörligt av uttryck buret rum.” Eller, om man funderar vidare: i det vi kallar musik uppstår ny rumslighet.

Bucht tänker sig också att syntesen av ljud och uttryck ger upphov till berättelser, och följer upp denna tankegång med tolkningar av programmusik (Beethoven, Berlioz, Mahler). Här förlorar framställningen i skärpa. Musik är berättande, så långt kan jag hålla med, men så snart det preciseras i händelser tycks den narrativa kraften försvinna. Musikens berättelser, kanske man kan säga, är bäst oskrivna.
Men Bucht återfinner snart sin eftersinnande filosofi. Bland annat fördjupas den inledande essäns idéer om rum och rörelse med hjälp av Henri Bergsons tidsuppfattning. Så blir musiken den ögonblickets tid som alstras mellan kronologisk och upplevd tid.

Fängslande är också bokens avslutande essä om den gregorianska sångens ursprung. Här föreslår Bucht att framväxten av notskriften - den enda musikaliska skriftkultur man känner till - och flerstämmigheten utgör ett slags västerländskhetens
begynnelse.