Foto: karin Grip
Ena väggen i ateljén är stor och bländande vit. Camilla Norrback funderar på att köpa en projektor och börja visa film på den. Då kan hon kombinera sina två stora intressen: jobbet som modedesigner och Hitchcock.
Det är en lycklig slump att gatan utanför har ett namn som liknar hennes eget. Här ligger förutom ateljén även konceptbutiken med Camilla Norrback-kläder.
Hon är en av Sveriges mest namnkunniga gröna modedesigner. Redan 2002 började Camilla Norrback med ekologiska tyger och hon anses gå i bräschen för utvecklingen av svenskt ekologiskt mode.
Så här i början av 2009 när alla pratar om ekonomisk kris har Camilla istället utökat sin verksamhet.
–Jag blir nästan generad över att allt känns så bra med mitt företag nu när många drabbas av lågkonjunkturen, säger Camilla på sin sjungande finlandssvenska dialekt medan hon dukar fram te och toast på soffbordet.
Att driva sitt företag och vara designer upptar en stor del av Camillas vakna tid och en sådär alldeles knivskarp gräns mellan fritid och jobb går inte att dra. När som helst kan Camilla få en impuls, eller ett intryck som triggar lusten att skapa kläder. En låt, en bild, ett konstverk eller en byggnad. Hon har dessutom hög energinivå, blir lätt laddad men har desto svårare för att varva ner och helt koppla bort jobbet.
–Att läsa en bok gör att jag verkligen kommer ner i varv, men musik funkar inte eftersom det är kopplat till jobb. När jag hör musik kickar arbetslusten igång. Jag lyssnar aldrig på musik hemma.
D äremot tittas det ofta på film därhemma, så gott som varje kväll, och det blir ofta Hitchcock. Med mysbelysningen på och halvliggande i soffan i den lilla lägenheten på Östermalm som hon delar med sambon Anders, glider Camilla in i technicolourvärlden.
Intresset för Hitchcockfilmer som väcktes den där dagen då hon såg The trouble with Harry för första gången är fortfarande lika starkt. Camilla tröttnar aldrig och det är inte bara kvällarna som vigs åt den engelska skräckmästaren. Efter stressiga perioder händer det att Camilla tar en timeout på förmiddagen och varvar ner med en rulle signerad Affe H.
–Det är specifikt technicolourfilmerna jag älskar. Jag älskar inte Hitchcock rakt av bara för att det är Hitchcock, det är hans tidiga färgfilmer jag går i gång på. De är en ständig källa till inspiration, de funkar helt enkelt som en näringsboost.
Vad är det då som trollbinder? Svaret är en kombination av retroromantik, skönheten i technicolourfärgerna, skiftningarna mellan skugga och ljus, och de svala, blonda kvinnorna.
Att kvinnorna i Hitchcocks filmer fascinerar henne så mycket tror hon beror på att de är så olika henne själv.
–Hitchcock är ju så klart formad av sin tid. Kvinnorna är alltid på ett specifikt sätt. Oftast blonda, lite svala och väldigt glamorösa. På något sätt är de förstås objektifierade, men där finns något mer. Varenda karaktär har något otroligt speciellt. Själv är jag så totalt annorlunda så det känns spännande och jätte-inspirerande att titta på dessa varelser.
Hon beskriver sig själv som traditionell men samtidigt före sin tid.
–Det är motsägelsefullt, men de två går ihop ändå. En trendmänniska tänker bara på nuet. Jag är oftast antingen längre fram eller långt bak.
I sin personliga klädstil tycker Camilla om att vara glamorös, men det ska vara tufft. Sval som Grace Kelly eller Kim Novak är hon inte, säger hon, och just den olikheten har Camilla användning för.
–Jag är knäpp och mycket frispråkig, ganska varm och livfull. När jag kombinerar Hitchcocks kvinnor med hur jag är så får jag fram en bra stil-formel.
Ska Camilla se på Hitchcock ensam tycker hon att den ganska korta The rope passar bra.
–Vissa filmer kan jag se ensam, andra i sällskap, som de mer storslagna – North by northwest till exempel.
Camilla brukar bjuda hem sina två väninnor Anki och Sussi på ”filmsessioner”. Då gör hon middag, vännerna och sambon intar sina givna platser och så äts det, dricks vin och ses på film.
Matlagning är en av de sällsynta stunder då Camilla kan koppla bort jobbtankarna helt.
–Det är en otrolig avkoppling. Fast jag kallas köks-Hitler, för jag vill bestämma i köket, säger hon och skrattar.
–Jag brukar koka nudlar, göra i ordning sallad och så grillar jag eller steker kyckling med sesamfrön. Till det serverar jag en jättegod thaisås. Då blir mina vänner glada och jag blir glad när de är glada.
Hitchcocks technicolourfilmer som North by northwest, Rear window, The Rope (Repet), Vertigo, Dial M for murder (Slå nollan till polisen) och The Birds (Fåglarna) representerar en svunnen tid för Camilla. Det oåterkalleligas mystik.
–Det går liksom inte att göra några fler sådana filmer. Det är ödesmättat på något sätt. Jag är väldigt nostalgisk. Jag brukar säga att jag lider av nostalgi.
Hon beskriver sin nostalgi som att det kan ”bränna i hjärtat” när saker omkring henne förändras för drastiskt, som när till exempel byggnader rivs. En annan sida av nostalgin är en hemlängtan, där ”hemma” står för Jakobsstad i Finland.
–Alla som har lämnat sitt hem har för alltid ett sår i sig. Jag har lämnat mitt hemland och tillhör den finlandssvenska minoriteten. Det kulturarvet är väldigt emotionellt för mig.
Som motvikt mot plötsliga, drastiska förändringar har Camilla ”teman” som hon kal-lar det. Saker som är sig lika år ut och år in, företeelser som inte ändrar sig. Dit hör Hitchcockfilmerna i technicolour, vårrullarna som Camilla under tio års tid alltid beställde på sin favoritrestaurang i Jakobsstad och fortfarande äter när hon är på besök och sist men inte minst den del av Jakobsstad som Camilla har med sig i Stockholm: Anki. Bästisen sedan tjugotvå år tillbaka, numera en del av Camilla Norrback-teamet på Norrbackagatan.
–En dag på vintern 1987 bestämde vi att vi skulle vara bästisar och sedan dess är vi det. Jag köpte ett hjärta till Anki när vi firade tjugo år som bästisar. Vi har varsitt med en bild på oss som nördiga tonåringar. Efter tjugo år har vi fortfarande jättemycket att prata om. När jag kommer hem på kvällen pratar jag med henne i telefon trots att vi bara skildes åt för tjugo minuter sedan. Vi bodde på olika håll några år men sedan kunde vi inte vara utan varandra så hon flyttade till Stockholm.
De båda vännerna delar Hitchcockintresset. Inom en snar framtid ska de se ”Rear window” tillsammans.
