Imanol Garcia de Albeniz drar upp sin kamera ur jackfickan, och kliver långt ut på kajkanten. Nu gäller det att fånga Oslos nya stolthet: opera­huset som gnistrar likt snö i solen.

Huset är ett stycke islandskap placerat nära Oslo Sentralstasjon, en upphöjd marmorbyggnad mitt bland öronbedövande motorvägstrafik.

– Den här byggnaden kommer att förändra omvärldens bild av Norge, säger han och hustrun Maria Alarcon, som håller i barnvagnen, nickar instämmande.

Den spanska familjen är väl påpälsad. De har just anlänt till Oslo för några dagars höstsemester, och det första de prickar av är det stora opera­bygget vid fjorden.

– Jag tycker att byggnaden möter vattnet på ett fint sätt, säger Imanol Garcia de Albeniz och beundrar huset som står på 780 pelare i Oslofjorden.

– Kanske kan huset lyfta den här delen av stan, precis som Guggenheimmuseet gjorde i Bilbao, inflikar Maria Alarcon innan hon snabbt måste backa undan med barnvagnen när en stor lastbil dyker upp.

Vi står på Langkaia i Björvika, en stadsdel som länge präglats av hamnverksamhet och tung trafik.

Men nu ska området förnyas med hjälp av ett påkostat operahus.

Norska staten har satsat närmare 4 miljarder norska kronor på byggnaden som reser sig ur fjorden. Arkitektkontoret Snöhetta har ritat.

Resultatet är ett 38 000 kvadrat­meter stort hus, med ett taklandskap av sluttande plan och glaskroppar som vänder sig åt olika håll.

Det är ett geometriskt hus som har ett tydligt släktskap med Köpenhamns svarta nationalbibliotek och Uppsala nya konserthus. Inne i byggnaden möts besökarna av en vågformad, Aaltoinfluerad foajé.

I april nästa år blir det invigningsgala. Då ska festklädda besökare slå sig ned i den stora, hästskoformade operasalen, där en åtta ton tung ljuskrona från Hadeland glasverk redan glittrar i taket.

Men ännu är Oslos nya operahus

en byggarbetsplats där högar av

Carrara­marmor ligger i den allmänna bråten.

Mette Nordhus, avdelningsdirektör på Statsbygg som ansvarar för bygget, släpper in oss.

– Det är som att åka skidor på Hardangervidda på påsken, säger hon entusiastiskt när vi tar oss upp på det vita taklandskapet och blickar ut över staden, vattnet och Holmenkollen.

Det är en stilla dag, nere på fjorden åker en man förbi i en snurra. Längre ut ligger skogsbevuxna öar som färgklickar i höstsolen.

Att satsa skattepengar på ett stort operahus är alltid kontroversiellt. Varför lägga miljarder på något som mest används av en kulturelit, undrade kritikerna när operabygget debatterades som mest i Norge.

Frågan om nytt operahus väcktes redan 1917. Vägen till ett färdigt bygge har sannerligen inte varit okomplicerad.

Men nu har Oslo fått ett operahus där människor bokstavligen kan gå på ”finkulturen”. Det har blivit ett monumentalt men samtidigt inbjudande hus, en operabyggnad som också är en ny offentlig plats.

Alla ska vara välkomna att vandra på takets vidder och njuta av utblickarna.

– Här kommer vi att få Norges mest populära uterestaurang, säger Mette Nordhus och visar på en plats i söderläge där människor ska sitta i solen med utsikt över fjorden.

Hon är övertygad om att huset kommer att locka betydligt fler än de redan operaintresserade. Och hon tycker sig märka hur opinionen svängt.

– Många känner att det här är något att vara stolt över. Sydney har sitt opera­hus, nu får vi vårt.

Sedan danske Jörn Utzon ritade operan i Sydney har beslutsfattare världen över drömt om att få en byggnad som på samma sätt blir en symbol för sin stad, ja till och med för sitt land.

En byggnad som gör sig på vykort och samtidigt ger kulturell prestige.

– Vi har inte haft någon byggnad som förknippats med Oslo, säger Hege Blom som står med ett måttband runt halsen i en av opera­husets verkstäder.

Hon är tapetserare, och arbetar i det nya huset sedan i september. De bruna ögonen lyser när hon talar om hur bra operahuset är, både som arbetsplats och som varumärke för Oslo.

I dag beskrivs byggnader ofta som varu­märken. Och med operahuset får Oslo ett prestigebygge som kan väcka internationell uppmärksamhet och locka penningstarka turister.

En ny opera bygger man nämligen inte bara för att glädja lokala operafantaster; det bygger man också för att synas och hävda sig i den allt hårdare kampen mellan Europas städer.

– Det här är Norges största kulturbygge sedan Nidarosdomen för 900 år sedan, påpekar Mette Nordhus.

I dag räcker det inte med gamla katedraler och vacker natur för att försvara sin plats på turismkartan. En mix av gammalt och nytt är framgångsreceptet, och uppseendeväckande märkesbyggnader är ett medel i kampen om kulturintresserade turister.

När många traditionella näringar försvinner blir turismen allt viktigare för Europas ekonomier.

Och just kulturturismen ses som en verklig framtidsbransch.

– Den här typen av kulturbyggen ligger rätt i tiden, konstaterar Robert Pettersson, lektor i turism vid Mittuniversitetet i Öresund.

Han förklarar att kulturturismen numer tar andelar från naturturismen.

Vi väljer allt mer att semestra i städer. Och vi ställer allt högre krav på resmål; i dag handlar resande ofta om att förkovra sig och få bestående upplevelser. Turismen går från avkoppling till personlig utveckling. Vi nöjer oss inte med att ligga still och värmas av solen.

– Det finns också demografiska förklaringar till den här utvecklingen, säger Robert Pettersson och konstaterar att 40-talisterna är en grupp som står för en allt större andel av resandet.

– De är köpstarka, pigga och resvana. Och ett kulturturistiskt utbud faller dem väl i smaken.

Samtidigt gör lågprisflyget att storstadsturismen blir allt viktigare. I dag kan man få en billig flygbiljett till många av Europas städer.

”Konkurrensen mellan europeiska städer kommer att öka avsevärt när det gäller kulturturism”, står det i ett dokument från FN:s turismorgan UNWTO.

Därför putsar allt fler städer på sin image. Det anläggs promenadstråk i gamla hamnområden, det byggs opera­hus och konserthus. Och det pågår en global museiboom med det ena spektakulära bygget efter det andra.

Förändringarna kommer naturligtvis även lokalbefolkningen till godo. Men faktum är att turismen har blivit en allt viktigare faktor bakom det som sker i våra städer.

I Oslo bygger man inte bara ny opera. Om det i Stockholm har varit ont om kultursatsningar på senare år –  någon offentligt finansierad kulturbyggnad har inte uppförts sedan Moderna museet – så satsar norrmännen desto mer.

På Hausmanns gate har en gammal transformatorstation byggts om till nytt design- och arkitekturcentrum.

Här har arkitektduon Jensen & Skodvin skapat en rå utställnings­miljö som känns helt samtida, långt från konventionella museisalar.

Och medan diskussionerna om ett större Nobelmuseum i Stockholm ännu inte lett någon vart, så har norrmännen lyckats slå mynt av Nobels namn på ett skickligt sätt.

2005 öppnade Nobels fredscentrum i en gammal järnvägsstation som omvandlats av arkitekten David Adjaye.

– Ett fantastiskt museum, säger Hilde Veronike Höie som står i foajén tillsammans med Henrik Kolind.

De två har rest hit från Köpenhamn, och nu besöker de Nobels freds­centrum för andra gången.

– Här har de spännande utställningar om relevanta ämnen. Vi går hellre hit än till Kon Tiki-museet, säger hon.

Och snart får Oslo ännu ett museum. Samtidigt som en utredning i Sverige föreslår att Arkitekturmuseet ska gå upp i Nationalmuseum, så gör man i Oslo tvärtom – här får Arkitekturmuseet kasta loss från Nasjonalmuseet och flytta in i eget hus.

Och det handlar inte om vilket hus som helst.

Det är ett gammalt bankpalats som genom ombyggnad och tillbyggnad av Sverre Fehn – norsk arkitekturs stora namn – förvandlas till museum.

På gården har Sverre Fehn skapat en ny utställningspaviljong, en grönskimrande glaslåda bakom ljusa betong­murar. Paviljongen liknar ett litet tempel; det är ett centralrum, med kryssvalv och pelare, som elegant ansluter sig till den gamla bankbyggnaden.

I dag visar Ulf Grönvold från Nasjonalmuseet runt en grupp studenter från Göteborg. Han konstaterar att staten låter bygget kosta, kanske som en hyllning till den åldrade Sverre Fehn.

Museet blir 83-årige Fehns första ­ offentliga monumentalbyggnad i Oslo. Och staten satsar helhjärtat.

– Det är en nivå på material som vi inte har varit i närheten av förut, säger Ulf Grönvold med viss stolthet och visar runt överallt.

Hit kommer arkitekturintresserade från hela världen att vallfärda, och de ska inte behöva bli besvikna. Ulf Grönvold öppnar en toalettdörr, för att visar att bygget håller samma höga klass rakt igenom.

– Ek och travertin, konstaterar han belåtet.