Fremskrittspartiet var länge Carl I Hagens parti. Han blev partiordförande 1977 och hade den positionen ända fram till i fjol, då Siv Jensen tog över. I nästan 30 år hoppades de andra partierna att FrP skulle bryta ihop så fort Hagen försvann. Men partiet lyckades inte bara med att byta partiledare. Det fortsatte uppåt i opinionsmätningarna, efter att ha gjort sitt bästa val någonsin 2005. I maj 2006, när Siv Jensen hade tagit över, fick partiet 36,9 procent av rösterna i en mätning.

Hos socialdemokraterna, som återerövrat makten i en allians med socialistisk venstreparti och senterpartiet, blinkade varningslamporna allt kraftigare. Partisekreteraren Martin Kolberg, började tala om att arbetarrörelsen måste hitta FrP-koden, förklaringen till att partiet gick så bra. Bara man avslöjade den skulle det var en enkel sak att knäcka hela partiet, var förhoppningen.

Magnus E Marsdal tog Kolberg på ordet, Han gav sig ut i fremskrittspartilandet, där amerikanska bilar, dansband, frusna pizzor, campingvagnar och rulltobak är de främsta kulturella kännetecknen. Han mötte joviala arbetare, med föräldrar som röstat på arbeiderpartiet, men som nu tycker att det är fremskrittspartiet som talar deras sak.

”Ju fler ledtrådar till FrP-koden jag har nystat upp, desto tydligare blir det att partiets maktambitioner måste tas på allvar. Fremskrittspartiet rustar sig för att ta över Norge”, skriver Marsdal.

Hur ska då partiet motarbetas? Genom att diskutera dess ekonomiska politik, som enligt Marsdal inte gynnar de som röstar på partiet. Han har ingen tro på den vanligaste förklaring till partiets framgång – att alla oljepengarna gör norrmännen till egoister. Varför skulle då fremskrittspartiet öka mest bland dem som har minst pengar?

Men ju mer partiet angrips av kultureliten för att det är vulgärt, desto fler röster får partiet, hävdar han.