Rollen fanns långt innan Lars Norén föddes. Dessutom har Gustav Levin spelat den förut: den ohejdbare författarvampyren. Skrivandet är livet, och går före allt.

För tretton år sedan uppträdde Levin i Tjechovs Måsen som Trigorin, den framgångsrike författaren som använder människors liv som motiv. Redan då var han lik Lars Norén i grå kostym och svart polo. Nu heter hans rollfigur Lars och har grå kostym; det kunde vara samma.

Det handlar om återbruk i Dennis Magnussons nya pjäs 7:3 – återbesöket, som bygger på material och händelser kring Noréns fängelsepjäs, som blev känd för att ha två nynazister i ensemblen. En av dem var också med vid rånet i Kisa och polismorden i Malexander.

Detta har behandlats på nyhetssidor, i recensioner, kulturartiklar och vetenskapliga skrifter. Repetitionsarbetet blev en skakande film och Elisabeth Åsbrink gav nyligen ut sin bok Smärtpunkten. Jag såg Sju tre i Hallunda och har läst det mesta som skrivits. Det färgar naturligtvis min upplevelse av regissören Dennis Sandins uppsättning. Jag reagerar för varje ny upplysning och undrar om det är något jag missat, eller om författaren har hittat på.

Nu är inte de två Dennis ute efter dokumentär sanning. De berättar om fakta och fiktion, mediadramaturgi och makten i tolkningsföreträde. Men det börjar i leken, skapandet. Crister Olsson som scenografen arbetar med en modell för Kung Lear och Lars Norén minns barndomens docklek hemma på mattan. Nu kan han leka Gud i större skala och Karin Wegsjös scenelement är som modellens fast större: en böjd mur som kan plockas isär och bilda nya former.

Skådespelarna gör först entré dolda av masker gjorda av manusblad. Liksom Strindbergs Diktare erbjuds/tvingas Lars Norén att gå tillbaka, att uppsöka såren och spåren efter Sju tre.

Färden går till Noréns uppsättning, där fångarna fick behålla sina egna namn, så att säga spela sig själva, medan Norén själv tog rollnamnet John och spelades av Reine Brynolfsson. Det kan ses som en orättvisa och obalans, och så ser Tobias Hjelm och Viktor Björnberg som Benny och Simon det. Här vänds perspektivet: fångarna har påhittade namn, medan Lars får behålla sitt i själva rekonstruktionen av händelseförloppet. Där blir det klart att en del av Johns repliker ursprungligen yttrades av producenten, det vill säga verklighetens Isa Stenberg som suddas bort ur historien.

Sådant sker naturligtvis hela tiden i litteratur, men i en fiktion med verklighetsanspråk blir det problematiskt. Nu fick ju Isa Stenberg en viktig roll i alla fall, syndabockens.

Viveca Dahlén muttrar fram producentens kritik av sitt osynliggörande och det är roligt. Det här är en komedi, även om den behandlar ett allvarligt ämne. De två fångarna är också roliga, charmiga dessutom, samtidigt som deras kriminella verksamhet ses som självklar. Porträttet av Reine Brynolfsson (John) är elakt: Olsson gör honom rejält töntig, men så får han också spela kulturknuttarnas knutte i för stor manchesterkavaj.

Noréns nya lekkamrat ses också med kritiska ögon: Åsa Forsblad Morisse spelar den arketypiska effektiva kvinnan som bereder vägen för mannen och stöttar i alla lägen. Hon finns överallt.

Mest kritik får dock Norén själv. Han skildras som opålitlig, svekfull, lögnaktig och fåfäng. Allt det där har han själv gått ut med i sin Dagbok, även om jag inte minns hans samarbete med Judiska teatern och upptagenhet av Förintelsen som ett försoningsoffer/skydd av varumärket Norén.

Gustav Levin gör honom också personligen osympatisk, manipulativ och benägen till vredesutbrott. Där rycker jag själv in som försvarare: sådan är han väl inte! Men, den som bidragit till att nagla fast andra i en förbrytarroll, om än aldrig så sann, får väl leken tåla.