Teater om teater. Den heter 7:3 Återbesöket. För manus står Dennis Magnusson och regin Dennis Sandin.
Foto: Lars Pehrson
–Jag skulle ha blivit avundsjuk om någon annan hade kommit på att göra pjäs av det här. Jag skulle ha blivit skitsur, säger dramatikern Dennis Magnusson där han sitter nedsjunken på en stol i‑ett konferensrum på Uppsala stadsteater.
”Det här” är pjäsen Sju tre och det som fick den att kallas en av den svenska teaterhistoriens mest kontroversiella produktioner. Utgångspunkten var Lars Noréns arbete på Tidaholmsanstalten med så kallade 7:3:or, efter paragrafen om återfallsbenägna fångar som är extra hårt bevakade. Utifrån deras berättelser skrev han en pjäs som de själva fick spela med i. Två av männen var nazister, vilket också framkom i dialogerna där de spelade sig själva. Dramatikern John, Lars Norén, gestaltades av Reine Brynolfsson.
Direkt efter premiären 6 februari 1999 i Umeå började den hetsiga debatten om vad man får säga på en scen. Allt exploderade när det visade sig att en av de medverkande brottslingarna, kort efter sista föreställningen, var inblandad i polismorden i‑Malexander. Verkligheten, som Lars Norén ville ta upp på scenen, var onekligen verklig.
Dennis Magnusson hann se föreställningen på Riksteatern i‑Hallunda och upplevde den som lite freakshow, men spännande. Samtidigt tyckte han att det var underligt att Lars Norén, en uppburen man, kommer till fängelset och säger att han är en av dem. I Dennis Magnussons pjäs får det en av fångarna, Benny, att naivt utbrista: ”Så jag skulle kunna vara gift med din fru?”
Medan han skrev fastnade Dennis Magnusson för den manliga genikulten och konstnärens ansvar. Föreställningen kom därmed att mer handla om Lars Norén än om hans projekt.
Dennis Magnusson anser att det finns risker med att någon lyfts upp.
–Det kan göra att man tror att man klarar saker man egentligen inte kan. Att man skriver bra behöver inte innebära att man kan flyga flygplan eller ta hand om fångar.
Trots den massiva kritiken kring Sju tre upplever han inte att bilden av Lars Norén som geni skadades. Just det förvånar både honom och regissören Dennis Sandin, som ansluter från eftermiddagens repetitioner på Lilla scenen.
–Det är kanske inte Norén själv utan många andra som vill att han ska förbli Gudfadern av svensk teater, patriarken, geniet, det ouppnåeliga. På alla nivåer i‑samhället finns det undantag för dem som är större än bara en människa, säger Dennis Sandin.
Ett exempel på vilka undantag som kan ges är att pjäsens Lars Norén (som spelas av Gustav Levin) får röka på anstalten, trots att det är rökförbud.
–Geni kan låta ålderstiget, men i vår bransch är det något man tror på. Det finns någon som är gudabenådad och det tycker jag är väldigt 1660-tal, kung Sol. Det är en antihumanistisk idé, säger Dennis Sandin.
Hur gör de själva för att undkomma den där piedestalen? Dennis Magnusson säger först att han alltid identifierar sig med underdogen, men medger snabbt att det är självbedrägeri och att Lars Norén nog också kan göra det. Dennis Sandin tillägger att föreställningen innehåller mycket självironi.
–Till stor del handlar det om hur dråplig konsten kan vara i‑sina ambitioner att vara mer än bara konst.
I pjäsen jämförs skeendet med ett antikt drama – Oidipus som Lars Norén först ville sätta upp i fängelset. Det finns därför med en kör på scenen.
–Oidipus är en tragedi och det är 7:3 Återbesöket också, människor dör. Men vi har lagt tragedin på dramatikern. Det är ett ödesdrama, eftersom man vet vad som ska hända. Dessutom handlar det om en hybrishandling, säger Dennis Magnusson.
Både regissören och dramatikern understryker att deras föreställning är fiktion, ett drömspel, och att de inte tar ställning. Men att Lars Norén är en verklig person kan de inte förneka. Dennis Magnusson tycker inte att det är något konstigt.
–Man gör ju filmer om drottning Elizabeth och Bill Clinton. Fast vi har förstått att det är laddat material, det finns en rädsla för att något ska hända om man gör det här. Men det finns flera föreställningar om Kodemordet och man har gjort tv-film om Norrmalmstorgsdramat.
De är medvetna om att det kan uppfattas som att de vill göra ned ett geni för att skapa ett annat. Det är inte ambitionen. De vill utforska varför vi har genier och vilket pris det har – för genierna själva och för dem som dyrkar dem.
–Det grekiska dramat var till för att granska makten. Det här är makten, det är inte den fria konsten och utanförskapet, säger Dennis Sandin.
Varför måste vi geniförklara då? Dennis Magnusson spekulerar i‑behovet av en fadersgestalt.
–Man kan även göra en maktanalys på det: ”Om jag är nära det epicentret så får jag också en del av det. Så det är bra att vara hans assistent för då kan jag bli hans producent och så vidare.” Så på sätt och vis kan man säga att det är rent kapitalistiskt. Många har bilden av teatervärlden som en mjuk värld, något fint. Så är det inte.
Intressant att fundera på är därtill vilken nytta Lars Norén själv kan ha av pjäsen. Men de påpekar att den egentligen inte handlar om honom. Även om den så klart på samma gång gör det – för har vi något jämförbart teatergeni?
Han är inte målgruppen, säger de och skrattar. De är dessutom säkra på att uppsättningen lockar besökare utanför teatervärlden.
–Sju tre är inte det mest centrala, många minns nog inte hur det hängde ihop. Men jag tror alla svenskar har hört talas om Lars Norén och känner till begreppet Norénstämning eller Norénjul, säger Dennis Sandin.
Varför skulle Dennis Magnusson ha blivit skitsur om någon annan hade hunnit före? För att det är ett så fint och rikt material. Det hade kunnat bli minst en trilogi.
–När Dennis nämnde idén kände jag att det är en för bra historia för att inte berätta. Men varför den inte har berättats på teatern tidigare vet jag inte, säger Dennis Sandin.
–Det är väl uppenbart? säger Dennis Magnusson.
–Ja, jag skulle vilja att det är så. Skriv det! Ingen annan har vågat.
