Få är väl de pristagare som när de har vunnit ett stort pris skulle medge att de hade varit övertygade om att just de skulle få det. Men Gyrðir Elíasson verkar genuint överrumplad när SvD når honom i hemstaden Reykjavik.

Bara en knapp timme tidigare har det på en presskonferens i Oslo meddelats att han har tilldelats Nordiska rådets litteraturpris 2011. Han får det för novellsamlingen Milli trjánna, Bland träden, ”för en stilistiskt högstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen”. Liksom en hel del andra trodde han att norsk-svenska Beate Grimsrud skulle kamma hem det med sin roman En dåre fri.

–Men jag måste erkänna att jag varken har läst hennes eller någon annan av de nominerade böckerna. Jag har inte tänkt särskilt mycket på det här priset.

–Jag känner mig både väldigt ödmjuk och stolt av få tillhöra en så fin grupp. Många stora författare har ju fått det, som min favorit William Heinesen.

Priset är på cirka 425 000 kronor. Det kommer väl till pass för en isländsk författare, enligt Gyrðir Elíasson.

–Det var svårt att vara författare på heltid före den ekonomiska krisen, nu är det ännu svårare. Bidragen och stipendierna har minskat, det skärs alltid ned på kulturen först.

Samtidigt har han slagits av att det mentala klimatet har blivit bättre för författare efter kraschen.

–Även om folk alltid klagar på bristen på pengar har värderingarna ändrats. Det var hemskt att leva i det här samhället när alla bara funderade på hur de skulle få ännu mer pengar. Nu har folk börjat tänka på annat också.

Bland träden består av 47 korta berättelser. I gårdagens genomgång i SvD av samtliga 13 nominerade verk slog Erik Bergqvist fast att Gyrðir Elíasson lyckas vara ”både allvarsam och skälmsk”. När Gyrðir Elíasson själv ska beskriva samlingen säger han att det är en mix av fantasi och verklighet.

–En del har sagt att det finns spår av krisen, det är i så fall inte medvetet. Det är inte politiska eller profetiska historier om samhället på något sätt, men varje författare är ju en produkt av samhället omkring sig. Jag tycker mer att jag beskriver människors inre liv.

Han kan inte uttala sig om huruvida hans bok är typiskt nordisk eller ens isländsk. Men en historia verkar i alla fall väldigt svensk, den där Strindberg sitter i matsalen på Ikea omgiven av folk som vräker i sig köttbullar. Gyrðir Elíasson skrattar.

–Den där scenen bara dök upp i mitt huvud! En del har sett den som en kritik av konsumtionssamhället. Visst, så kan man ju se det... Men jag är ett stort fan av Strindberg, så det var inte konstigt att han kom med.

Gyrðir Elíasson debuterade 1983, 22 år gammal, med diktsamlingen Svarthvit axlabönd. Att bli författare var inget svårt val. Fadern var bildkonstnär och även sonen försökte sig på att måla ett tag, men hade inte talang nog. Redan när han var 17–18 år började han i stället att skriva dikter mer på allvar.

Sedan debuten har han skrivit fem romaner. Men det är den korta formen – som noveller och dikter – han föredrar.

–Jag vet inte hur man skriver en lång roman, mina romaner har aldrig varit längre än 120 sidor.

–Kortprosa är underskattat. För mig innebär det en frihet att kunna hoppa mellan olika stämningar på bara några sidor. Det kan man inte göra på samma sätt i en roman.