Som många vana intervjupersoner ber Sune Nordgren att få läsa den här artikeln innan den publiceras. När han fått se texten är en av hans få invändningar att det står att han ”nästan alltid klär sig helt i svart”.

Ordet nästan kan strykas, påpekar han.

Där vi sitter i hans hem är däremot det mesta vitt, från väggar och mattor till stolar och soffa. Här, i Åhus på den skånska östkusten, växte han upp. Här tog han sina första trevande steg som konstnär när han målade ett lokalt rockbands folkvagnsbuss. Nu är han tillbaka.

– Det är väldigt skönt att ha Åhus som bas igen, och att bara engagera mig i saker som jag själv valt. På 17 år har jag jobbat på fem institutioner i tre olika länder. Nu tycker jag att jag har gjort min direktörsplikt, säger han.

Som kritiker, tv-programledare och chef för Malmö konsthall blev han under 80- och 90-talen en av svensk konsts starkaste profiler. Hans entreprenörskap tog honom till tunga poster utomlands. Somliga har liknat honom vid en konstvärldens Sven-Göran Eriksson.

I dag kallar han sig ”konst­rallare”, en som lägger ut spår för konsten. På pappret är han projektledare gånger två, dels för konst- och designcentret Vandalo­rum utanför Värnamo, dels för Kivik Art Centre – en österlensk satsning som kallats ”ett svenskt Louisiana”. Båda uppdragen ger honom utrymme att göra det han gillar mest. Att bygga.

Alla projekt Sune Nordgren tagit sig an, från engelska Baltic till Malmö konsthall, har nämligen inneburit uppbyggnad eller ombyggnad av en lokal. Det gäller också familjens hus, som han renoverat upp från 1800-talsfuskbygge till modern villa. När hans förra arbetsgivare, Nasjonal­museet i Oslo, ställde in den arkitekttävling han önskat för att bygga ett nytt museum – då sade han upp sig.

– Det jobbet kom att handla mer om att organisera en administration i gamla lokaler, och jag kände att det inte var där jag skulle vara. En lokal är alltid en kostym som man rättar sig efter. Själva min drivkraft är att skapa en plats, ett rum, att sy en kostym som passar idén.

Det som kallas Kivik Art Centre är i nuläget inte mycket mer än en vision. Konceptet har tagits fram av Sune Nordgren och kompisen Thomas Kjellgren. Målet: Att skapa en institution där konst och arkitektur samspelar med den skånska naturen.

Det hela tjuvstartade i juli 2007 med installationen Kivik Start, och fortsätter i sommar med utomhusverk av arkitekt David Chipperfield och konstnär Antony Gormley. Man jobbar efter en ”sovjetisk femårsplan”. Det kan med andra ord ta längre än tid än planerat, men så småningom ska området kring Lilla Stenshuvud utanför Kivik rymma ateljéer och en konsthall.

– Ursprungsidén mötte stor skepsis i Kivik. Folk undrade varför vi skulle bygga på en så vacker plats. Men naturen blir inte sämre av att den kompletteras av högklassig samtida arkitektur. Tvärtom kan de två förhöja varandra.

Efterhand har kritiken avtagit. För Sune Nordgren handlar den här sortens projekt till stor del om att förankra idéerna i regionen.

– Det är det viktigaste av allt. Om projektet inte ägs av människorna som finns där, då blir det inte lyckat. Då blir det bara ett rymdskepp. Konstcentret Baltic, som vi byggde upp i engelska Gateshead, hade aldrig blivit av om inte invånarna tagit det till sina hjärtan.

Han tror att denna förankring har saknats hos Vandalorum, hans andra nya hjärtebarn. Där är huvuduppdraget att engagera det lokala näringslivet, att få dem att tro och vilja satsa på projektet.

Idén kommer ursprungligen från Sven Lundh, grundare av designföretaget Källemo. Han ville skapa ett internationellt centrum för konst och design – mitt på en åker utanför Värnamo. Till en början var både konstprofilen Pontus Hultén och stjärnarkitekten Renzo Piano inblandade. Sedan dess har arbetet med Vandalorum kantats av avhopp och konflikter, och de senaste åren har det stått i princip still.

I måndags rapporterade SVT:s Kulturnyheterna att Vandalorum tagit emot över 38 miljoner i olika offentliga stöd, trots att ingenting ännu byggts på platsen. Sune Nordgren tycker att bilden är orättvis.

– De 16 miljoner som de säger att Värnamo kommun har skänkt är i själva verket en tomt som värderas till det. Visst har det satsats mycket pengar, men man har också fått mycket för det. Nu har vi ett byggnadsfärdigt projekt och skulle kunna börja bygga i morgon om vi hade finansieringen klar.

Redan på 90-talet fick han en förfrågan om att bli projektledare för Vandalorum, men tackade nej. Nyligen blev han tillfrågad igen och sade ja. Men varför vill han då engagera sig i ett projekt som varit så kantat av problem?

– Det är i grund och botten en fantastiskt rolig idé. Vi lever i en tid då gränserna mellan konst, design och hantverk inte längre finns. Vandalorum kan bli en mötesplats för den kreativitet som ligger i gråzonen mellan de tre.

Med sin långa erfarenhet är Sune Nordgren en auktoritet inom konst- och museiområdet. Ett modernt museum måste drivas som ett företag, säger han, och menar att för mycket av svenska museers resurser går till själva driften.

Han kritiserar slopandet av fri entré på statliga museer, trots att regeringen numera är en av hans arbetsgivare. Sedan maj förra året deltar han nämligen som sakkunnig i arbetet med den pågående museiutredningen.

Så trots att han flyttat tillbaka till lugnet i lilla Åhus, trots att han fyllde 60 i helgen som gick, och trots att han talar sig varm om att promenera vid havet, så har Sune Nordgren inte på något sätt dragit sig tillbaka. De olika uppdragen gör att han ständigt är på resande fot.

Någon bil äger han dock inte.

– Jag lägger mina möten i Stockholm vid klockan elva, så att jag kan ta tåget upp. Jag tror att utvecklingen talar för det tänkandet. Man kan inte fortsätta att frakta mineralvatten över hela Europa, säger han entusiastiskt.

Förklaringen till tågresorna ligger dock inte bara i hans omtanke om miljön. Trots 60 år i livet, 15 av dem på olika chefsposter, har konstrallare Sune Nordgren aldrig skaffat körkort.