Naturligtvis hämnades jag aldrig. Jag var för feg för att ens våga möta Kungens blick. Eller kanske bara klarsynt nog att förstå att om jag gjorde något skulle jag bli ett riktigt jävla mobboffer. Som Piss-Janne som strök längs korridorväggarna i sina underliga kläder. Jag berättade aldrig om WC- incidenten för mina föräldrar eller någon vuxen på skolan. Istället övade jag roundkicks och hotfulla repliker i ensamhet framför pojkrummets spegelvägg i en tragikomisk tonårs- tolkning av den berömda scenen i Scorseses Taxi driver.

Sedan förra veckans häktning av en svensk 16-årig potentiell skolmördare och skottdramat på Jokelaskolan utanför Helsingfors har jag tänkt mycket på mitt första år i högstadiet. På ögonblicket då mina enorma tennisskor gnisslande halkade runt i vattenpölarna på toagolvet när jag sprattlande försökte frigöra mig från Kungens grepp. På den förlamande maktlösheten. På ilskan och rädslan som jag slöt inom mig som en hård och kall sten. Men också hur lydigt jag sedan fogade mig i skolgårdens stränga grabbhierarki.

Ingen vet ifall 16-åringen och hans kompis hade tänkt göra verklighet av sina planer på att ta livet av rektor och skolkamrater på Enskede gårds gymnasium i Stockholm. Steget från att fantisera om våld till att faktiskt iscensätta en massaker är stort och lyckligtvis väldigt sällsynt. I Sverige har det fortfarande aldrig hänt. I USA med sina ihåliga vapenlagar har man däremot en lång och bitter erfarenhet av sådana tragedier. Efter dödsskjutningarna på Columbine Highschool 1999 startade Secret Service en särskild avdelning för att utforska fenomenet.

Säkerhetstjänsten detaljstuderade 37 skolskjutningar som ägt rum i USA mellan 1974 och 2000. Resultaten fick byrån att överge sin tidigare tillit till gärningsmannaprofiler. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt som förenade skolmördarna. De var färgade, vita, asiater, latinamerikaner och Alaskabor. De gick i vanliga kommunala skolor såväl som i kristna privatskolor. Några växte upp i fosterhem, andra i typiska amerikanska kärnfamiljer. Somliga var duktiga i skolan andra misskötte sig. De var deprimerade och desperata men få led av psykisk sjukdom. Men de hade två saker gemensamt: De var alla pojkar. Och alla hade i förväg berättat om sin vilja att döda.

Efter sin studie tog Secret Service avstånd från bekväma förklaringsmodeller om hårdrock, tv-spel och plötsliga psykoser. Ansvaret vilar tungt på de vuxna som väljer att inte se. Som säger att man vet väl hur killar är.

”Vårt sätt att uppfostra pojkar gör dem mer mottagliga för känslor av ensamhet, utanförskap och nedstämdhet”, säger byråns psykolog William S Pollack i en intervju med Chicago Sun-Times. Pojkar pratar inte gärna om känslor. Skulle de ändå vilja öppna sitt hjärta är chansen liten att någon tar dem på allvar. Våld blir till slut, enligt Pollack, ”den enda vägen att få till stånd en förändring”.