WASHINGTON Många kvinnor i en viss ålder har följt Nora Ephron i många år. Först i romanen och filmen Heartburn som handlade om det havererade äktenskapet med Watergate-avslöjaren Carl Bernstein (ledtråd: när hon hittar kreditkortssaldon i en låda), sedan i böcker där hon skildrade åldrandet som i Jag gillar inte min hals.

Ephron hade hemlighållit sin sjukdom och det var först sent på tisdagskvällen som dödsbudet kom om att Nora Ephron avlidit i sviterna av leukemi. Hon föddes den 19 maj 1941 på Manhattan och hade tre yngre systrar. Efter studier på kvinnocolleget Wellesley (samma som Hillary Clinton) fick hon ett jobb på Newsweek som ”mail girl” och efteråt anmärkte hon att det inte fanns några postpojkar.

Under de följande åren skrev hon vassa och ironiska essäer i magasinstidningar som Esquire, New York och New Yorker. I efterhand är det som manusförfattare och regissör i Hollywood, samt för de självbiografiska verken, som Nora Ephron kommer att bli ihågkommen.

Bland övriga filmmanuskript, i något fall tillsammans med systern Delia: Silkwood, Sleepless in Seattle, This is my life, Bewitched och Julie & Julia om matmamman Julia Child.

Den sista essäsamlingen, I remember nothing; and other reflections, kom 2010 och i en intervju då sa hon att ”en dag är det din tur… du är medveten om att dina vänner har insjuknat och att allt kan vara slut närsomhelst”. Hon bekände öppet att hon färgade håret och sa så här i Reuters-intervjun:

– Du bör äta läckerheter så länge du kan, besöka ställen du drömt om att besöka så länge du kan… och undvika kvällar när du frågar dig själv: Vad i hela friden gör jag här? Jag är uttråkad till döds”.