Nej, den unga skådespelerskan som debuterade i tv-såpan Tre kronor för femton år sedan hade inte riktigt väntat sig det här. Att hon skulle spela en huvudroll i en av svensk films mest haussade produktioner. Men i och med premiären av Män som hatar kvinnor lär Noomi Rapace bli igenkänd i halva Sverige, Norden och så småningom andra delar av Europa.

Lisbeth Salander är Stieg Larssons punkiga datahacker med djupa sår inuti och blänkande piercingar utanpå. Noomi Rapace blev förvånad när hon fick rollen, trodde hon var alldeles för feminin för den kantiga androgyna Salander. Men hon klippte sitt långa hår, satte ringarna i ansiktet, deffade musklerna ordentligt och tog mc-kort.

–För mig är det självklart att förändra mig både till det yttre och inre inför en roll. Noomi finns ju inte riktigt, jag kan ju vara vad som helst! Ofta blir man typecastad och bedöms för sin yta. Det går att vara blond och tjock i en roll och mörk och smal i en annan. Det är ju bara att ändra.

Men det finns även inre likheter mellan Noomi Rapace och hennes rollfigur. Känslan av att det är upp till en själv att fixa det man vill ha, till exempel. Och en skeptisk syn på samhället och dess maktstrukturer. Men där finns samtidigt skillnader.

–Lisbeth hatar och föraktar mer än vad jag gör. I mitt liv finns kärlek, en familj och relationer med människor jag behöver. Lisbeth är inte beroende av någon. Hon har ett pansar och en egen värld som bygger på kontroll och ensamhet.

Är det smärtsamt att spela en sådan roll?

–I stunden, medan jag jobbar, vet jag inte vad det gör med mig. Ibland kan de som lever nära mig märka att det är något annat som tagit över mig. Jag är ingen social människa, jag har några vänner och min familj men jag är van vid att leva i små sammanhang. Men Lisbeth är fruktansvärt ensam och det är klart att det sätter sig och kryper in i mig.

I boken är Salander ganska motsägelsefullt beskriven, tycker Noomi Rapace. En actionfigur som försvinner blixtsnabbt, som är anorektisk men samtidigt jättestark. Därför var den stora utmaningen att göra rollen så verklig som möjligt, genom att tänka sig in i hur en våldsam situation ter sig i verkligheten.

–Lisbeth blir inte rädd. De flesta andra blundar och skyddar sig, men hon fortsätter att hålla fokus, hon är kall inuti och ser vinklar och möjligheter istället för att backa. Det har jag velat få med, så som jag själv skulle agera om jag var kall i mitt huvud.

Inspelningen var kantad av blod och blessyrer. Noomi Rapace fick lårkakor och piercingarna yrde. Men Lisbeth Salander lever i en våldsam värld och Noomi Rapace har lärt känna sin rollfigur. Efter en brutal scen där hon våldtas av sin förmyndare (Peter Andersson), ville regissören att Lisbeth Salander skakande skulle sätta sig i duschen.

Aldrig i livet, sa Noomi Rapace.

–Hon gör inte så. Hon tar sig hem och blir extremt praktisk, kollar om hon har några bevis mot honom. Det tycker jag om med henne – hon är det ultimata offret men vägrar vara ett. Hon tycker inte synd om sig själv och är aldrig sentimental.

Noomi Rapace konstaterade redan från början att det är en omöjlig uppgift att tillfredsställa allas bild av Lisbeth Salander. Trots det, eller kanske just därför, har hon redan fått beröm för sin insats i Män som hatar kvinnor. När jag visar henne den stora svarta kvällstidningsrubriken LYSANDE, RAPACE! är allt hon undslipper sig ett tyst ”oj”.

Det enda viktiga är arbetet, säger hon. När man googlar på Noomi Rapace kommer inte mycket annat upp på nätsidan än hennes långa cv, samt några få hårdfakta som att hennes pappa var spansk flamencosångare, att hon växte upp i Järna och på Island och bestämde sig för att bli skådespelerska när hon var sju. Och det är precis så Noomi Rapace vill ha det.

–Kändisvärlden är en urholkad värld där ingenting blir sårbart och viktigt på riktigt.