I sommar intar graffitin de fina salongerna i Stockholm. På torsdag öppnar Kulturhusets mest kontroversiella utställning i år: Street smart. Nästa vecka ställs även graffitilegendaren Banksys bilder ut i Konserthuset. Och i augusti är det dags för Art of the streets på Södra teatern, där Riksteatern för tredje året smäller upp den främsta symbolen för konfliktlinjen i graffitidebatten: en laglig vägg att måla på.

Någon sådan blir det inte på Kulturhusets graffitiutställning. Kulturhuset drivs av Stockholms stad, och staden tillåter inte lagliga graffitiväggar. Frågan är hur mycket Kulturhuset vågar utmana.

Underrubriken ”En tolerant samtidskonstutställning” kan möjligen ses som ett litet uppror mot stadens nolltoleranspolicy mot klotter, där det slås fast att staden inte ska medverka till evenemang som ”på något sätt” kan ”väcka intresse” för olaglig graffiti.

Det där är formuleringar som förstås kan tolkas lite som man vill. Att som Kulturhuset ställa ut konstnärer som Kaos och NUG, som byggt sina karriärer genom illegal graffiti, skulle av en nitisk tjänsteman rimligen kunna stämplas som intresseväckande.

Dagens alltmer ifrågasatta nolltoleranspolicy – det är inte bara dess belackare utan även politiker och tjänstemän som själva med viss stolthet kallar den så – antogs 2007 av Stockholms kommunfullmäktige. När SvD ber om det empiriska underlaget skickar Claes Thunblad, enhetschef på Trafikkontoret, två dokument, dels ett tvåsidigt tjänstemannautlåtande, dels en 55-sidig rapport från 2002.

Ingenstans i rapporten ges dock några rekommendationer om nolltolerans. Tvärtom konstaterar författarna att det i princip inte finns någon forskningsbaserad kunskap alls om hur klotter och graffiti ska förebyggas.

Där står också att argumentet om graffitin som inkörsport till grövre kriminalitet är vilseledande. Trots det slår Stockholms policy fast att kriminalitet och drogmissbruk kan förebyggas genom att agera vid misstanke om att ungdomar ägnar sig åt klotter.

Vilka resultat som fem år med policyn gett har inte undersökts.

–Nej, vi gör inte sådana uppföljningar. Men det finns tendenser till minskning av klotter och skadegörelse, som färre polisanmälningar och minskade kostnader för skadegörelse, säger Claes Thunblad på Trafikkontoret.

Några vetenskapliga belägg för att dessa ”tendenser” är en följd av nolltoleranspolicyn finns dock inte. I själva verket visar Brottsförebyggande rådets (Brås) statistik att anmälningarna om klotter tvärtemot vad Thunblad påstår har ökat de senaste fem åren i Stockholms län.

Solveig Hollari,Brås expert på klotterförebyggande åtgärder, konstaterar att det inte finns några vetenskapliga undersökningar som visar att lagliga graffitiväggar vare sig ökar eller minskar förekomsten av illegal graffiti.

Nolltolerans är inte ett vidare populärt ord bland kriminologer. Jerzy Sarnecki, professor på Stockholms universitet, tycker visserligen att det är en rimlig åtgärd att ta bort graffiti inom 24 timmar för att inte uppmuntra till mer målande.

–Men reaktionen mot ungdomarna måste vara betydligt mer genomtänkt. I Stockholm finns dessutom en inställning att graffiti alltid är av ondo, och det är inte ett särskilt nyanserat sätt att reagera. En kulturform kan inte förklaras som ond i sig, så kan vi inte ha det i samhället, man måste skilja på brott och icke-brott, säger han.

Stockholms nolltoleranspolicy har anor från mitten av 1990-talet. Konstvetaren Jacob Kimvall spårar i en nyss utkommen debattbok rötterna till SL:s trygghetschef Kjell Hultman (som sedermera fick fängelse för mutbrott) och hans framgångsrika opinionsbildningskampanj.

Kimvall menar att graffitidebatten på 1980-talet var betydligt mer mångfacetterad än i dag.

–Graffiti är inte ett oproblematiskt fenomen, det är jag den första att skriva under på. Därför behövs en komplex debatt och ett komplext förhållningssätt. Dagens debatt är extremt underintellektualiserad, säger han.

En vanlig läsarkommentar till journalister som skriver om graffiti är: Varför tar du vandalerna i försvar?

Undertecknad har själv skrubbat bort tags från den egna husfasaden. Det är inte kul. Vi är många som tycker det är för jävligt när tunnelbanans unika konstverk målas över och tågvagnar förstörs.

Men Stockholms stad går längre än att enbart se illegalt klotter som en intolerabel företeelse. Stadens policy tar även sikte på laglig graffiti som öppna väggar, graffitikurser och beställda utsmyckningar. Ur yttrandefrihetssynpunkt är det minst sagt tveksamt.

Stockholms beslutsfattare tycks mena att det inte går att separera fult klotter från vacker graffiti. I mångt och mycket har de rätt. Tagsen och målningarna är del av samma kultur. Men samtidigt är den i stora stycken en legal, etablerad konstform. Graffitimålare anlitas av företag för att dekorera industrifasader och väggar, gallerier ställer ut graffitikonst, graffitins formspråk används i reklamen.

Ur en kulturell synvinkel är den tydligaste effekten av nolltoleransen den ängslighet den lett till i Stockholms kulturvärld. Eftersom formuleringarna i policyn är tämligen luddiga är det svårt att förutse när politiker och tjänstemän kommer att slå till mot ett graffitievenemang. Risken för självcensur är uppenbar. Kulturhusets nya utställning har enligt flera källor fötts i mycket stor vånda.

Förmodligen är nolltoleranspolicyns dagar snart räknade. Kritiken mot den växer. Socialdemokraterna, som varit lika delaktig i framväxten av den som de borgerliga, har det senaste året tydligt tagit avstånd från den.

Stockholm framstår också som alltmer isolerat såväl nationellt som internationellt. Grannkommuner som Norberg och Sigtuna har lagliga väggar, liksom bland annat Malmö, Norrköping, Umeå och Västerås. Eller för den delen Helsingfors och New York.

Samtidigt finns starka ekonomiska intressen som inte vill se någon förändring. I sanerings- och väktarbranscherna finns i dag hundratals företag och gott om självutnämnda experter som ordnar föreläsningar för kommunala tjänstemän och poliser där det påstås både det ena och det andra om graffiti utan vetenskapligt stöd.

En annan grupp som möjligen skull tjäna på bibehållen nolltolerans är somliga graffitimålare själva. Långt ifrån alla ”graffare” uppskattar när graffitin kramas av etablissemanget. Kanske har de hårdföra politikerna i själva verket gjort en kulturgärning genom att hjälpa till att bevara graffitin som den etablissemangsprotest den startade som.