Christopher Nolans tidigare filmer om Batman – Batman begins (2005) och The dark knight (2008) – tog bort de sista skärvorna av mina barndomsårs drömmar om superhjältedom. Seriehjältarna jag växte upp med hade sina påfrestande urberättelser i bagaget men mest svingade de, mellan flickvänsbestyr och societetsåtaganden, omkring och räddade världen. Det verkade inte så jobbigt.

När Christopher Nolan och hans bror Jonathan skapade den trilogi som nu avslutas med The dark knight rises inspirerades de i stället av Frank Millers seriealbum från 90-talet. Millers version av Batmansagan är tung, mörk och fokuserar på smärtan hos ett barn som förlorar sina föräldrar och blir en hämnare. Ilska dold bakom en mask i stället för bakom ett leende, som det uttrycks i The dark knight rises.

Historien tar vid åtta år efter att The dark knight slutade. Då tog Batman (Bale) på sig skulden för de mord som åklagaren Harvey Dent begått. Hjälten drog sig tillbaka, hatad av staden han räddat, och med honom försvann det civila alter egot Bruce Wayne. Knäckt av sorg efter att Jokern mördat hans livs kärlek lever den forne playboymiljardären som en förvriden enstöring i sitt kråkslott. Men när terroristhot och finanskriser rubbar Batmans och Waynes sfärer, tvingas båda återvända.

Det är ingen slump att The dark knight rises bär den bibliska undertiteln A fire will rise. Nolans Gotham City blir ett modernt Sodom där Batman är frälsaren som fördrivits och återuppstår. En värld som till estetik och moralisk kompass står närmare dödspunkbandet Turbonegros stil och Cormac McCarthys böcker än Marvelfilmernas universum.

Gotham är ett neo-noir-New York och filmen rör effektfullt vid bilder som på gott och ont blivit inte bara amerikanska symboler för samhällstillstånd och fruktan under det senaste decenniet: slitna flaggor som vajar i vinden, människor instängda i fotbollsarenor, en skyskrapsö under belägring med ödsliga gator och mordiska gäng i gränderna. Det blinkas till energikris, Occupy Wall Street, klasskrig och revolution som vriden dystopi – med lika mycket lånat från Bibeln som Två städer, Charles Dickens bok om franska revolutionens brutalitet.

Bröderna Nolan – som arbetat ihop sedan Memento (2000) – kan skriva en franchisefilm på tre timmar som känns flytande (med bara ett fåtal överflödiga förklarande monologer) och knyta trådar till tidigare filmer utan att tråka ut. Som regissör försöker Christopher Nolan med varje ny fantasibudget utvidga möjligheterna för storfilmen. I Inception var det drömtillstånd som på ett hisnande vis utforskades och i Batmans värld har han låtit skapa flygfordon som ser ut att vara en vildhjärnas korsningar av Transformers och Aliens.

Även på ljudfronten hör filmerna till Hollywoods spjutspetsar: i The dark knight fanns en ljudbild med plötsliga tystnader och avskalade isolerade toner. Den används bitvis här, som bäst i en scen där en bred ryggtavla sakta rör sig genom en tunnel till naken barnsång – ett möte mellan det brutala och det oskuldsfulla som bygger upp en kuslig förväntan.

Ett lyckat nytillskott i Batmans universum är Anne Hathaways fattiga juveltjuv (mer Dickens, fast med en sexig twist) som förvandlas till serievärldens kattkvinna och blir en fungerande kontrast till Batmans dova otydlighet. För jag har under hela trilogin irriterat mig på Batmans dräkt och skrytet om de militära material den är gjord av. De har inget av den känsla som gummi, läder och latex får på film. Tvärtom ska de kamouflera, synas så dåligt som möjligt. Men så inser jag att detta, medvetet eller omedvetet, har hjälpt till att göra den här Batman till mindre av individ och hjälte och mer av ett skugglikt tillstånd, en tvetydig del av Bruce Waynes personlighet.

Den stora besvikelsen i The dark knight rises är superskurken. I den förra filmen skapade Heath Ledgers Joker känslan av visuell tinnitus, men här är den kallblodige mördaren Bane (Hardy) ett okarismatiskt muskelknippe med rakat huvud och en andningsmask som ibland får honom att låta som Yoda. Nolan försöker frammana ett övernaturligt obehag kring honom, men utan att lyckas särskilt ofta.

De vidriga händelserna i Denverförorten Aurora gör dock att verkligheten slår upp svarta hål i fiktionen just här. Jag mår illa när jag tänker på den koncentrerade ondska Bane ska föreställa i filmen, och hur ofattbar denna ondska är i verkligheten: hur all världens fiktion – hur mycket mörker, smärta, ilska och katastrofer den än handlar om – aldrig hjälper oss att förstå revorna in i den avgrund som ett Utøya eller Aurora är.

SE ÄVEN: Han tar vid där Heath Ledger slutade

LÄS OCKSÅ: Christian Bale: ”Finns inte ord för skräcken jag känner”