När hon var ung och fattig student kände Lena Sundström att hon ägde hela världen.

– Eftersom jag inte hade någonting så var allting tillgängligt. Men sedan, ju mer man äger och samlar på sig, desto mer tydligt blir det vad man inte har. Det här är min bil, alltså är det där inte min bil. Det här är min trädgård och mitt hus, alltså äger jag inte det där huset och den trädgården. Ju mer man äger, desto mindre har man, och jag hatar att känna mig begränsad, säger Lena Sundström.

Därför har hon i dag också en radda med favoritnöjen som knappt kostar något.

När vi träffas sitter hon tvärsöver sin kontorsstol, med benen över armstödet. Det lilla kontoret är spartanskt inrett med bord, stol och en fåtölj (den senare inköpt ”beggad” på Blocket från ett par i Täby).

Hon är nyinflyttad i lokalen som trots att den ligger på Söder i ett kulturhus och har fungerande kakelugn kostar en spottstyver. Toalett finns nämligen bara många trappor ner i källaren och här finns inget bredband, även om Lena hittar ett fritt nätverk när hon ska koppla upp sig och visa Färjerederiets hemsida med foton och lista över Sveriges alla gratis bilfärjor.

Bilfärjor är något Lena Sundström älskar. Hon har till och med beskrivit i sin senaste bok hur hon vill att hennes begravning ska gå till – på en bilfärja.

– Det är något magiskt över dem, de är så vackra när de liksom glider fram på vatten­ytan som gula industriella monster. När man står där längs relingen känner man sig som i en amerikansk independentfilm. Sedan är det så fantastiskt att de är gratis, det får mig att känna mig som Emils pappa, jag vill bara åka fram och tillbaka, säger hon.

Hon och familjen, Bo Sundström från Bo Kaspers orkester och deras två döttrar, har ett sommarhus på Gotland där de både tillbringar somrar och arbetar när det ska skrivas böcker eller göras musik. Då åks det bilfärja varje dag.

Men just nu är det mycket jobb på hemmaplan för Lena Sundström. Sedan ett par år tillbaka är hon programledare för TV4: s samhällsprogram Kalla fakta. Många känner också igen henne som krönikör i Metro – numera är hon en av Aftonbladets kolumnister. Hon är också författare till ”Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar” och nyss kom nya verket ”Känns det fint att finnas en dag till?”.

Att inte begränsa sig till ett arbete, eller en hobby, är ett viktigt och medvetet val för Lena Sundström. Ända sedan hon var barn har hon hatat att känna sig ihopbuntad med ett kollektiv. När andra barn samlade travar med bokmärksalbum, frimärken eller fina servetter, hade Lena några av varje.

Grupparbeten var skräcken, hon ville alltid göra det på sitt vis och var dessutom ”envis som en gris”. När hon för några år sedan flyttade från innerstaden till hus i Enskede fick hon en 30-årskris. Allt skulle renoveras och inredas och hon kände sig instängd. Resultatet blev att hon i stället köpte moppe – och började bygga lego.

– Ja, jag tänkte, nu är jag vuxen och då får jag göra vad jag vill. När man var liten kunde man aldrig bygga saker i lego i samma färg för bitarna tog alltid slut. Så jag köpte kilovis med lego på Blocket och satt uppe hela nätterna och byggde. Bosse blev helt trött på mig, det lät som en hamster när jag rafsade runt i legopåsarna.

I dag bygger hon inte lika mycket lego, barnen har fått låna också. Moppe åker hon däremot till jobbet. Mindre politiskt korrekt, och kostsammare, är att hon älskar att åka bil.

Till sista avsnittet av Kalla fakta har hon rest runt och följt upp tidigare historier, något som krävt en hel del bilåkande.

– Flera tyckte synd om mig som skulle få sitta i en bil fyra timmar till Skövde, men sådant ser jag bara fram emot, säger Lena.

Åker man bil finns också ett tydligt mål. Hon känner alltid att det hon gör måste ha ett mål, mening och en poäng – ett personlighetsdrag hon själv inte uppskattar, utan kallar ”dekigt”, som i uselt. Det har alltid varit så, när hon var ­liten och pysslade i skolan blev hon alltid besviken om de inte fick ta med sig pysslet hem sen. Vad var då poängen?

Fotografering, som hon länge sysslat med, beskriver hon på samma sätt. Fotograferar man en solnedgång får man med sig den hem. Man har liksom inte bara lallat omkring på måfå. Med digitalkameror finns heller ingen ekonomisk begränsning för hur många bilder man kan ta. Lenas bror är bibliotekarie och på bibliotek finns samma fria tillgång.

– Det är så häftigt att det finns så mycket böcker och tidningar som tillhör alla. Jag har många dåliga sidor, men jag är verkligen inte snål. Men skulle man få lov att slanta upp hela tiden, säg bara en krona för varje tidning man ville läsa på bibblan, så skulle man börja sortera och välja bort, säger hon.

Just det där med att välja, som tråkiga saker som elbolag, pension eller mobilabonnemang tycker hon bara är jobbigt. Hon blir nästan besatt när stora inköp ska göras, som en ny begagnad bil eller en filmprojektor. Då kan hon sitta hela nätter och surfa på köp och sälj-sajter, ”bara kolla en bil till, bara kolla en bil till”. Gräset känns alltid grönare någon annanstans. Hon kallar det för porrsurfarbeteende, så pass att hon undviker att gå in på Ebay. Men när hon väl har bestämt sig är hon lojal.

– Jag är till exempel toklojal mot arbets­givare. Samtidigt arbetar jag med många olika saker, för jag vill inte känna mig instängd. Kanske är jag rädd för att bli dumpad om jag ska hobbyanalysera mig själv, säger hon.

Men i skrivandet känner sig Lena numera trygg. Det var inte förrän under skrivandet hon kände att tiden försvann.

– Annars försöker jag alltid ta genvägar och fuska för att det ska gå snabbare. När jag skriver är det lätt att vara disciplinerad. Jag blir pedant, överambitiös och ordentlig, säger hon.

Är det någon kritik Lena Sundström brukar få så är det att hon är ”politiskt korrekt”. Något hon säger att hon gärna är då det i dag är så ovanligt att det kan kallas icke-politiskt korrekt att vara det. Hon lever själv ett ekonomiskt tryggt liv med många fördelar och tillgångar och skulle lätt kunna ha spenderbyxan på när det gäller nöjen.

En förklaring till varför hon ofta föredrar sina gratisnöjen är kanske att hon i sin bok kallar sig ”vilsen medelklassvensson med arbetarklassideal”. Eller att hon strävar tillbaka till frihetskänslan som fanns innan hon ägde något. Hon säger att hon på den tiden till och med var en mer våghalsig shoppare.

– Då kunde jag tycka om en klänning att ”den är jag värd!” och så åt jag bakad potatis i två veckor efteråt. Nu är det mer ångestfyllt: ”blir det här bra?” undrar jag. Shopping, som allt annat, är bara lustfyllt till en gräns. Som när man slötittar på MTV och tänker ”nästa låt är säkert bra, ­nästa blir nog bra”. Men det kommer aldrig någon bra låt och till slut sitter man bara där och känner sig dekig.