Nobeltiden är inne och fullt sjå råder inom ­media. Det har bloggats som aldrig förr om klänningsval och bordsplacering vid Nobelmiddagen. Och med hjälp av sprängskisser och ­allehanda grafiska genomskärningar av Stadshuset och Blå hallen har vi alla kunnat följa med i varje upptänklig aspekt av den stora händelsen.

Men Nobelpriset är förstås inte enbart en fråga om glamour och storslagen fest. Det handlar om vetenskap och god litteratur också. Och även i år har vi i radion kunnat ta del av flera utmärkta beskrivningar och analyser av pristagarnas arbete. Att litteraturpriset stått i centrum ligger i sakens natur; värre då med somliga av de naturvetenskapliga prisen som oftast förutsätter en rejäl insatthet i ämnet för att kunna begripas fullt ut.

För vetenskapsjournalistiken är det en spännande utmaning att förklara poängerna med den forskning som belönas. Men om den stannar där – och nöjer sig med att snällt informera och hovsamt utlägga texten – ­underminerar vetenskapsjournalistiken sitt existens­berättigande.

Kritiken av om­dömesförmågan kan inte underskattas. Däremot bör vi, ­efter att ha tagit del av Vetenskapsradions rad av granskande inslag, fråga oss vart omdömesförmågan tagit vägen hos Nobelstiftelsen och de natur­vetenskapliga nobelpriskommittéerna.

Att Nobelpriset är en positiv och stark symbol för Sverige är självklart – och det är också ett av skälen till att småschackrande med bjudresor och sponsring snabbt kan underminera betydligt mer än bara själva priset.

Vetenskapsradions Johan Bergendorff har tillsammans med Linda AP Larsson och Sören Granath under den senaste veckan vågat lyfta på ett antal stenar i Nobelvärlden som nog många gärna sett att de lämnat ifred.

Först var det uppgiften om sponsring från den amerikanska industrikoncernen Honeywell som bland annat specialiserat sig på att producera komponenter till kärnvapen. Även om ­Alfred Nobel byggde sin förmögenhet på dynamit och kanoner torde det knappast gynna ­dagens Nobelpris att även pengar från atombomber läggs i potten.

Sedan fick vi höra att de tre naturvetenskapliga nobelpriskommittéerna har för vana att låta sig bjudas på fina flygresor, hotell och middagar av den kinesiska respektive japanska regeringen. Syftet skulle vara att prisutdelarna på plats skulle berätta hur det går till att få ett nobelpris.

Slutligen visade det sig att en huvudsponsor, AstraZeneca, tjänar stora summor på de vacciner som grundar sig på den forskning som belönats med årets medicinpris. I sak är det inget konstigt – om det nu inte var så att en professor i AstraZenecas styrelse samtidigt sitter i den nobelkommitté som föreslog pristagaren.

Kritiken av omdömesförmågan kan inte underskattas. Men vad göra med dem som helt tycks sakna omdöme?