Bootleggers spelade mest på skoldanser runt Enköping under 1965, men det räckte för oss. Det blev några konserter så att vi fick rutin.

Då och då åkte jag tillbaka till Ronneby och hälsade på mina gamla kompisar. Innan jag flyttade hade min vän Fjonkas ett band, The Cops, och under besöken brukade jag hoppa in och sjunga med dem. 1965 var vi förband till Hep Stars, samma dag som deras ”Farmer John” gått upp på tio i topplistan. I efterhand har jag frågat Benny Andersson om han minns den kvällen. Och jo, han mindes allt topplisteplaceringen, men inte mig. Själv kommer jag ihåg allt, för det var mäktigt att se hur Svenne Hedlund klättrade upp och ställde sig på högtalarna när de lirade. Det var dessutom stora Ackusethögtalare, som var väldigt hippa då. Hade han trillat ner skulle han ha slagit ihjäl sig.

Året därpå bytte Bootleggers namn till Maniacs och ställde upp i en popbandstävling med final på Skansen i Stockholm. Bandet som vann hette Slam Creepers och leddes av en viss Björn Skifs, medan vi kom tvåa. Placeringen gav oss ett skivkontrakt med EMI, och vi spelade in en version av Beach Boys ”Dont Worry Baby” i EMI:s studio nere i Frihamnen. Musikaliskt lyssnade vi visserligen mest på Ivy League och Moody Blues. Nästan allt med stämsång var bra, men Ivy League var så mycket coolare än Beach Boys och inte lika mycket Kalifornien. Men kanske kändes ”Dont Worry Baby” mer som en potentiell hit.

Branschen var inte lika professionell vid mitten av sextiotalet. Milt sagt. Väggarna till studion var så tunna att någon ständigt måste hålla uppsikt över långtradare som närmade sig. Kom de för nära huset där studion låg gick det inte att spela in. Till slut fick vi i alla fall tre tysta minuter i sträck, men det går att höra folk som hostar i bakgrunden.

Tävlingen och singeln öppnade upp hela Sverige för oss. Det fanns ett oerhört sug ute i landet efter rockband som kunde spela på danserna, så vi skaffade ett turnéfordonen Checker Manhattan, den där gula taxin som alltid finns med i gamla filmer som utspelar sig i New York. Och i den stuvade vi inte bara in oss själva, utan även alla instrument. Innan det bar iväg slog vi tärning om vem som skulle ha baskaggen i knät under trettio mil. På spelningarna stod jag mest vid micken och höll i min vita Hagströmgitarr, annars visste jag inte vad jag skulle göra av händerna. Allt var lekfullt under de där åren, men jag var fortfarande en dyster ung man. Så här i efterhand kan jag knappt förstå att det över huvud taget blev någon sexualdebut, men jag var väl söt och såg lite hemlig ut. De ville nog ta hand om mig. Hur de nu orkade. Kanske skrattade jag till nervöst någon gång, som en bebis – de ler ju och skrattar när de har ont i magen men ärligt talat tror jag inte att jag log förrän jag fyllde 21 år.

Något så kallat ”hederligt jobb” har jag aldrig behövt ha, bortsett från en kortare sejour på Åhléns vid Skanstull alldeles efter att jag flyttat hemifrån. Där ägnade jag dagarna åt att frysa i den nedkylda och fuktiga grönsaksavdelningen som då stod lägst i hierarkin. Än värre blev det när jag en dag fick uppdraget att ta emot två hela pallar med surströmmingsburkar. Uppgiften var att sortera bort läckande från hela. Jag blev inlåst i ett kylrum eftersom lukten var olidlig, och jag tvingades ha en klädnypa på näsan. Tack vare de där burkarna fick jag sitta ensam på tunnelbanan, för mina kläder luktade så mycket rutten fisk att folk undvek mig. Innan jag slutade blev jag befordrad till brödavdelningen, där jag låg bra till hos tanterna. Det har jag gjort sedan dess.

Men snart fick jag krama dem hejdå, för Maniacs var ett bra band och det började fler och fler inse, även om våra förehavanden på vägarna inte alltid var något att vara stolt över. På den tiden var det fortfarande svårt för människor med kort hår att acceptera män med långt hår. Det resulterade i en incident på en bensinmack utanför Borås. Vårt långa hår gjorde att vi varken fick äta eller tanka bensin. Vår trummis Christer hade kort stubin, fick hjärnsläpp och kastade sig över föreståndaren, som flydde ut i snön. Christer följde efter honom och jagades i sin tur av vår basist som ropade: ”Det är inget bra det här.”

Det var verkligen inget bra. Vi togs av polisen och förhördes var och en, med lampor riktade rakt i ansiktet. Christer fick en månad i fängelse, efter en rättegång där bensinmacksföreståndaren gått in och morsat familjärt med alla i salen. Fallet var redan avklarat.

Olle Nordström var en kille som hade ett bra öra och snabbt såg vår potential. Som jag minns det delade han kontor med Tomas Johansson och Blixten Henriksson, och de hade precis börjat dra igång den verksamhet som så småningom skulle bli känd som EMA Telstar: landets största konsertarrangör. På den tiden hette det Sting Production och låg på Hornsbruksgatan i Stockholm. Första gången jag kom in på kontoret satt Tomas och pratade direktörsmässigt i två telefonlurar samtidigt. Blixten satt i en liten garderob och rullade affischer. Då var han långt ifrån den världsvane agent han är idag; när man hälsade på honom blev han väldigt röd i ansiktet.

Olle hade stora planer. Han ville att Maniacs skulle ingå i det första branschsammansatta pojkbandet. Jag skulle dela sången med en viss Michael Johansson. Och så blev det också. Bandet förvandlades till Tom & Mick & Maniacs. På vårt första skivomslag stod vi i bar överkropp. Folk trodde att vi var bögar.

Vi var bara positiva och accepterade allt.

Trumpetbrallor? Ja! Höga stövlar? Ja!

Redan från början kändes det mest av allt som en affärsuppgörelse. Micke var från Gävle och jag från Stockholm, så där fanns ingen naturlig koppling. Att det var ”mitt” band spelade ingen roll. Så snackade man över huvud taget inte på den tiden. Hade jag ens sagt ”mitt band” hade det slutat med en bastrumma över huvudet. Varken Örjan, jag eller de andra brydde sig om vem som ägde vad. Att namnet behölls hade nog med produktionsbolaget att göra.

Inledningsvis var den nya sättningen oerhört influerad av Walker Brothers, men gradvis gick vi mer och mer åt det snabbare och souligare Sam & Davehållet. Inför vår premiärspelning på Galejan plockades Jerry Williams in för att göra vår koreografi. Han visade hur vi skulle gå och stå, och fick oss att gå ner på knä och slänga benet över huvudet på varandra i våra trumpetbyxor.

Budgeten blev större och turnerandet förändrades snabbt. Vi hade sett hur mer framgångsrika sällskap inrett sina bussar, så nu skaffade vi en gammal buss och satte in en fåtöljgrupp och byggde en sovavdelning. (Det gick alltså att dra för en gardin om man raggat upp någon brud, men sådant hände inte så ofta som man vill tro idag.) Längst bak fanns en packavdelning, och det var den enda delen som skonades från porrklubbstapeterna med röda liljor i relief. Trummisen hävdade att tapeterna var bra för ljudet. Men vilket ljud? Det var en gammal buss där motorn i princip var placerad i passagerarutrymmet, och det oväsendet dämpades inte särskilt lätt. Den musik som trängde igenom bullret kom från en kassettbandspelare som knappast skulle göra några hifinördar gröna av avund. Dessutom trasslade kassetterna ideligen in sig i bandspelaren.

Mick och jag kom aldrig överens. Vi var två envetna typer som drog åt olika håll. Han var ett P. J. Probyfan, och gillade det där yviga sättet och att sjunga snett och vint. Jag vill inte ha någon bredvid mig i yrket. Jag klarar det ganska bra själv.

Vi fick hur som helst en stor hit med låten ”Somebodys Taken Maria Away” och låg på förstaplatsen på tio i topplistan i sex veckor. Blev jag kaxig?

Självklart blev jag styv i korken. Jag var bara nitton år gammal och låg etta på tio i topp.

Det öppnade upp dörrar för sex, drugs and rock n roll.

Det var en fantastisk tid i Stockholm. Gamla stan var fyllt av små spel ställen och klubbar. Trubadurerna hängde på haket mittemot Gyldene Freden, men resten av stadsdelen tillhörde popscenen. En av Maniacs första spelningar var i det valv på Västerlånggatan där E-Type i skrivande stund har sin vikingakrog. Det var ett helvete att få ner grejer för den gamla, trånga och långa trappan, men som tur var använde vi oss inte av Hammondorgel på den tiden. Gitarrerna och Voxförstärkarna med trasiga handtag var besvärliga nog att få ner.

Instrumenten var billiga. Det gick att få en Hagström för femhundra kronor, vilket motsvarar ungefär femtusen idag. Så det fanns många band att konkurrera med, men också många spelställen.

Ändå var det inte så mycket hysteri kring vad andra tyckte, och jag minns det som att hela scenen var lekfull. Allt var i alla fall på en annan och delvis mer sympatisk nivå än idag. Man bar sina grejer själv, och några riders fanns inte. Det var inte så mycket larv i branschen. Idag är alla så vaksamma. Ett förband får till exempel inte vara för bra, och det händer ofta att ljudtekniker mixar fel med flit för att inte huvudbandet ska framstå som sämre. Sådant sysslade vi inte med på den tiden. De flesta lät väl ändå kasst live, i och för sig. Några sublima ljudbilder var det inte tal om, man körde på, rakt upp och ner.

I Gamla stan fanns även butiken Ceres. Den drevs av Hinke Palmstierna, som idag är en av mina allra bästa vänner. På Ceres såldes afghanpälsar och jag hade både en och två, men affärens verkliga dragningskraft låg en trappa ner i källaren. Där röktes det på, kan jag säga. Mest av allt liknade det en colombiansk ångbastu; man blev hög bara av att kliva in i rummet. Vilka av ens polare som satt där var omöjligt att se, men det gick att höra röster i röken.

Andra kläder köpte man på Shape, en klädbutik vid Fridhemsplan som drevs av Lennart Hegland i Hep Stars. Där jobbade en sömmerska som hette Py Bäckman. Hon sydde scenkläder åt min debutspelning som soloartist på Konserthuset, då jag värmde upp för Georgie Fame. Det var första gången jag fick tillfälle att be en scenansvarig om mer ljus på mig. Jag tänker alltid på det när jag ser lokalen, och på Pysbrallor som sprack i grenen mitt under konserten.

I Hornstull låg popklubben Domino, ett riktigt stort ställe inrymt i lokaler som idag typiskt nog tillhör Friskis & Svettis. På den tiden levde Hornstull upp till epitetet Knivsöder. Att gå omkring där var ingen lek. Men där kunde man lira, dricka pilsner och träffa brudar – för Stockholm var litet och alla drogs till samma ställen. På Nalen kunde man se Small Faces, Manfred Mann och The Who. När The Who spelade stod jag bredvid Benny ”Bensan” Englund, en ekonomiskt sinnad kompis som jobbade i musikaffären Dieke Audiotron. Han svimmade när Pete Towns-hend slog sönder sin strata. Bensan föll ihop mitt i ett halsbloss.

”Vet du vad den där kostar?” frågade han så fort ögonen slogs upp igen.

Paul Jones, som var sångare i Manfred Mann, blev en god vän till mig. Anledningen var att vi var buksvågrar.

”Oh, where is she now?” brukade han fråga när vi sågs, för damen i fråga hade gjort intryck.

”I can tell you”, sa jag, för hon hade gjort intryck även på mig.

Hela tiden var det spelningar, fester och efterfester. P-pillret hade kommit och gjorde saker ännu roligare. Man satt på fester och gafflade och tafsade, och sedan åkte man hem med vem som helst som kände sig manad. Om någon var ointresserad så fanns det alltid någon annan. Allt var ångestfritt.

Ångestfritt och lätt. Åtminstone för de flesta andra. Jag var fortfarande för blyg, och så gott som alltid var det tjejerna som tog initiativet. Nyligen var jag på invigningen av Gröna Lund, där jag gick omkring med barnvagn och min dotter Elvira. Då kom det fram en 55-årig tant och frågade om jag kom ihåg henne. Det gjorde jag, sa jag.

”Micke var mycket sötare än du, och så var han mycket spralligare”, sa hon då av någon mystisk anledning.

Vad skulle jag svara?

”Jaha, säger du det?” var allt jag fick ur mig. För om hon var tänd på Mick på sextiotalet, varför behövde hon komma fram och säga det nu?

Men visst. Han var nog spralligare.

Jojje Wadenius och jag lärde känna varandra i den här vevan. Vi hade spanat in varandra ett tag, men det tog lite tid, för båda trodde samma sak om varandra: att den andra var svår, otillgänglig och knepig i största allmänhet. Men Jojje hade en väldigt sofistikerad raggningsteknik. Han satte sig i ett hörn och glodde på tjejerna med ledsna hundögon tills de blev irriterade och gick fram till honom.

”Men vad är det?” ropade de, och först då började han prata. Tidsödande, visst, men Jojje fick ofta det han var ute efter.

Det enda lilla aber som fanns med den liberala sexualiteten var att det blev ganska många besök på S:t Görans när man åkt på gonorré (för ibland blev jag ju trots allt uppraggad). De bruna fönsterkuverten orsakade alltid en liten hjärtklappning. Folk skulle meddelas, och man skulle försöka komma ihåg vem, var och hur. Och vad som egentligen hade hänt i Mariestad.

Till råga på allt var det smärtsamt. Först ner med brallorna, sedan in med en stålsked och därefter en kolstav för att göra rent. Det var hemskt, men på det hela taget kanske också värt det.

Idag upplever jag att det finns en helt annan försiktighet bland de unga, vilket delvis har med hiv att göra, men också med attityden. Det har vuxit fram en ny moralkodex i samhället som jag finner hälsosam, även om den ibland är lite hysterisk.

Det rådde inte bara en sexuell öppenhet. Jag lärde även känna väldigt olika sorters människor.

Vid mitten av sextiotalet blev jag bekant med en hobbydynamitard.

Han blev sedermera ett bevis på att fångvården inte alltid är så katastrofal som man kan tro. Han gick från att vara dynamitard till att bli skräddare, och att gå från att klättra på fasader och spränga skåp till att sitta med korslagda ben är väl en utveckling som eftervården kan ta till sig som beröm? Under en volta fick han frigång för att gå en utbildning som senare i livet utmynnade i ett varumärke för exklusiva kläder.

Så kan det gå, när haspen är på.

En annan kille som jag lärde känna under den här tiden var också bankrånare. Han skulle idag ha diagnostiserats med någon sorts bokstavskombination och egentligen ville han lära sig spela gitarr, men det var han för rastlös för. Det enda han kunde var att råna banker och postkontor. Då och då gav han sig ut på små turnéer genom landet. En gång tappade jag tålamodet med honom, och det var när han kom hem till mig och slängde upp bytet på min säng och tog kort på det. Det kändes inte så lyckat.

För mig var det okej att han höll på med det han höll på med, så länge inte jag blev inblandad. Kanske låter det konstigt, men det var ingen som gick in i bankerna med vapen i händerna. De tog sig in i smyg, satte upp ett tält som inte syntes utifrån och rekognoscerade. Sedan gick de in dagen efter, under helgen, och tömde fack och valv. Det var i alla fall vad man berättade för mig. Inga våldsamheter. Inga vapen. Det gjorde det visserligen inte mindre brottsligt, men mer humant.

Min bekant hade gjort så många voltor på kåken att han lärt sig prata romani, som verkade vara innespråket på anstalterna vid den här tiden. Ibland förstod jag inte alls vad han sa, även om jag visste att ”varing” betydde fönster.

Jag vet inte var gränsen går för medhjälp och skyddande av brottsling, men det borde vara preskriberat vid det här laget. Om inte annat är killen död sedan länge.

Vilka vänner man kan få, när haspen inte är på.

Med allt som hände tro fan att man ville hålla sig pigg.

Vågen stod på femtio kilo när jag var nitton år.

Synen på droger var väldigt naiv under större delen av sextiotalet, och jag hade börjat använda preludin som importerades från Danmark. Där gick det lättare att skaffa bantningspiller, och oerfaren som jag var trodde jag inte att det kunde vara så farligt. Pillren kom i blågula rör. Dessa knaprades, och när man tagit dem satt man och var intensiv ett tag. Jag började ta mycket, och under en period blev det till och med för mycket.

Visserligen botade bantningspillren min blyghet, men jag insåg inte faran med att se att vågen inte höjde sig. Man tog två och blev sitt rätta jag. Att det i själva verket var ett flyktbeteende insåg jag inte då. Som nittonåring förväntas man vara någorlunda mogen, men det är man inte i den åldern.

Till slut väcktes insikten att något var lurt med pillren. Jag behövde inte längre äta, trodde jag, men när jag såg mig själv i spegeln började jag alltmer se ut som ett vandrande skelett. Jag var så smal att byxorna föll av, och jag rannsakade mig själv och insåg att det började bli ett beroende. Då bestämde jag mig för att ta mig ur det hela, och jag gick tillväga på ett mycket speciellt sätt. Jag låste in mig i min andrahandslägenhet med starköl och ett hekto libanesiskt brass, så kallad röd lib, och så rökte och drack jag mig ”tillbaka till verkligheten”. Så fort abstinensen började komma tog jag ett bloss. Dessutom gör rökat en hungrig, och så mycket förstod jag som att det inte gick att fortsätta med pillren.

Polarna undrade vad sjutton jag höll på med, och de tyckte att jag var jobbig som skulle sluta och hålla mig undan.

Skit på er, tänkte jag. Jag vet vad jag gör.

Förutom att jag blev av med preludinsuget ledde ”avgiftningen” till att jag genomgick en kraftig utvecklingsfas rent fysiskt. Jag fick en ny, mer distinkt röst och hår på bröstet. Pillren hade förhalat min pubertet, men nu förändrades min kropp totalt.

Snart därefter hade jag en efterfest hemma hos mig i andrahandslägenheten. Jag hade varit på svartklubben Entill på Hornsgatan 62, där en kopp te var kod för vodka och en kopp kaffe för whisky. Jimi Hendrix hade kommit ner i källaren med sitt band och tagit Billy G:sons bas och vänt upp och ner på den. Den egentliga basisten, Noel Redding, hade spelat gitarr istället – vidunderligt bra, nästan lika bra som Hendrix. Någon har förevigat det där giget på bild. Man ser Hendrix lira bakifrån och jag står längst bak som en fågelholk. Med fönat hår och öppen mun ser jag mest av allt ut som en liten chockad tant.

Jimi Hendrix Experience var egentligen i stan för att spela på Gröna Lund. Konserten var planerad att vara en halvtimme, men drog över så mycket på tiden att en av arrangörerna smög in och drog ut kontakten.

Jag minns också att de hade en kille som bytte högtalare då och då, för när Jimi gick loss som värst så sprack de.

Efter svartklubbsgiget blev det en sittning i min lägenhet, och Noel Redding och Mitch Mitchell från Hendrix kompband var hedersgäster. Var Jimi var har jag ingen aning om, men han hade en svensk tjej och var gissningsvis hos henne. Mitt enda intryck av gitarristen var att han var rätt väck. Jag är inte säker på att det hade med droger att göra, men han var svår att få kontakt med. Han var en sådan där person som är innesluten i sin egen lilla bubbla, och mina två gäster var ganska irriterade på honom. De var ju engelsmän med familjer och bostadslån och därmed inga flummare. För dem var det hela ett jobb.

Alla i lägenheten var sugna på röka, och jag kom på att det nog låg en hel del i den brunvita ryamattan. Vi skakade på den och ut ramlade kvällens räddning. Jag rafsade ihop det och försökte rensa bort den värsta ludden, men allt försvann inte och våra snabbt ihopmeckade jointar brann på ett eldsvådeliknande sätt. Jag vill inte ens veta hur mycket gammal fotsvett vi fick i oss, men Noel och Mitch verkade besvikna när det tog slut.

De var egentligen inte särskilt trevliga, även om Noel Redding var lite mjukare än Mitch Mitchell, som jag inte alls gillade. Efter att gräset var slut ville de ha tag på brudar. Vi hade visserligen tjejer med oss på festen, men dem var de inte nöjda med. Dessutom var de missnöjda med mitt musikval. Just då ville jag lira Buddy Rich, Louie Bellson och andra jazztrummisar, och trodde väl att jag hade fått hem ett par själsfränder.

”Oh my god how boring”, sa Mitch Mitchell.

Så visst, jag hade en Sturm und Drangperiod under sextiotalet. Därmed inte sagt att resten av mitt liv blev drogfritt. Jag förstår dem som har en orolig själ och vill prova allting. Jag vet därför inte hur man ska formulera sig för att de unga ska förstå att det där inte är något att söka efter. För tro mig, det enda som händer är att du kommer tillbaka från en missbruksperiod med insikten att du slösat bort alltför mycket tid av ditt liv.

Tyvärr är det en läxa som jag själv inte lärde mig.

Under den här tiden träffade jag också en annan numera död legend: Keith Moon, den helgalne trummisen i The Who.

Maniacs lirade förband till bandet på Tennisstadion, och efteråt fick medlemmarna i The Who blommor. Då stoppade Keith Moon in hela kvasten med tulpaner i munnen och började tugga.

Det blev helt tyst.

På den tiden sades det att man kunde dö av att dricka blomvatten, så alla väntade sig att Keith Moon skulle falla ihop och avlida. Men det gjorde han inte. Att äta tulpaner var tydligen inte alls särskilt farligt, och blomvatten ska tydligen också vara helt okej att råka hälla i sig (även om jag inte tänker testa).

Däremot tvivlar jag på att ens Keith själv visste om att det var ofarligt.

Copyright: Tommy Körberg.

Ur boken Tommy Körberg. Sjung tills du stupar. Berättat för Klas Ekman (Albert Bonniers förlag). Recensionsdag den 9 oktober.

En ung Tommy Körberg, ur memoarboken Sjung tills du stupar.