Lika bra att erkänna. Jag har aldrig läst böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Aldrig varit på deras bakgård, aldrig varit rädd för Arga Gubben eller träffat en sådan rar och resonabel tjuv som Gustav. Aldrig förut sett ett så färgglatt kaos där lek, rollspel och utklädning alltid kommer först och jobb och pengar alltid sist.
Barbro Lindgren skrev 1969 boken om pappa Loranga som älskar brandgult, sonen Masarin som vill leka hemska äventyr och är uppfödd på bullar och obegränsad kärlek samt farfar Dartanjang som visserligen är kroppsligt skröplig men som hela tiden klär ut sig till rörmontör eller doktor.
Här står en anarkistisk storfamilj med öppen famn för tjuvar, ugglor och till och med Arga Gubben som försöker skapa ordning medelst polisanmälningar, regler och allmän ilska.
Barbro Lindgren har plockat bort alla kvinnor. Här lever en klan mjukismän som en tidig regnbågsfamilj. Inte en mamma så långt ögat når. Masarin är en Pippi fast utan Tommy/Annika och normer samt med en far som verkligen inte vill förstöra sina bästa år med att jobba.
Teater i Haga spelar sedan många år sommarteater – ofta med den gamla slottsgrunden som fond och del av scenbilden. Detta år har man flyttat en bit och byggt ett trevligt gytter av hus.
Här bor Loranga, Masarin som är ”en tjock pojke med små snälla ögon och stora röda öron och kinder som hänger rakt ner” samt farfar som har rollen av oberäknelig faktor. Här äter man glass med kaviar, fångar tigrar, bildar hemlig klubb, ägnar sig åt kallisonglekar, letar efter skorpiontunnor och sjunger – ty uppsättningen är fylld av nyskrivna popsånger.
Det är svårt att inte falla pladask inför denna knäppa energi som regissören Bobo Lundén släpper loss och den charm som ensemblen vräker över publiken. Åskådarmassan med sin blandning av barn och föräldrar blir ett muntert hav där alla verkar veta vad som ska hända och ivrigt kommenterar handlingen – vilket skådespelarna skickligt och demokratiskt fångar upp.
Visserligen är andra akten, efter en paus med tigerkaka och korv, aningen lång men slutscenen och dess kampsång om kärleken som grundförutsättning för lycka, är en hit.
Lisa Östborn spelar Masarin och ger honom älskansvärd och glad förväntan och viss förmåga att stillsamt manövrera sin familj. Joakim Persson är genial som Loranga – ömsom ett sprudel av leklust, ömsom tjurig men alltid med en fantastisk publikkontakt och intensitet.
Thomas Engberg låter Dartanjang fly sin ålder och krämpor med att klä ut sig och öppnar storfamiljen för en rad lustiga typer. Johan Jartelius gör Arga Gubben lagom arg, mest söker han kontakt.
Loranga, Masarin och Dartanjang är först ut av utomhusuppsättningarna för året och premiärsolen var nådig – även om juni regnar bort så har denna tregenerationsfamilj tillräckligt med nipprig glöd och galen lust för att värma publiken ända till hjärteroten.
