Ibland orkar man bara inte bli arg. Ibland lyckas man blunda fast man ser. Ungefär det där har nog skvalpat i mitt undermedvetna sedan jag i våras såg ”Black swan”, Darren Aronofskys film med Natalie Portman i huvudrollen som den unga kvinnan som kämpar för att få huvudrollen i ”Svansjön”. Kanske blev jag bortkollrad av min romantiserade bild av balettvärlden. Vem vill inte flyga fram med sin spänstiga kropp, spikraka nacke och hårda balettknut?

Men så lyssnade jag på debattören och kulturskribenten Nina Björks krönika i SR:s ”God morgon världen!” förra helgen. Nina Björk, som först nu hade sett ”Black swan”, hade ett förträffligt meddelande till världens samtliga manliga filmmanusförfattare och regissörer om vad hon ALDRIG mer vill se på film. Som: två unga kvinnor som kämpar om samme äldre mans gunst, kvinnor som skär sig själva i ansiktet eller underlivet av självhat, lesbiskt sex mellan konkurrerande kvinnor i svarta stay ups och bh:ar, utsläppt hår lika med frisläppt kvinna som bara vill ligga och hår i knut lika med hämmad kvinna som bara vill peta i en sallad med gaffel eller kvinnor som får psykiska sammanbrott iklädda bh och trosor och slår sina huvuden blodiga mot toalettstolen. Som Nina Björk också sa: det gör inget om man inte har sett filmen. Man har sett de erotiserande scenerna förut.

Antagligen tillät jag mig att äntligen bli arg för att jag just då var irriterad av ”Jeppe på berget” på Stockholms stadsteater. Nästa gång jag ser en så omotiverad våldtäktsscen ska jag resa mig ljudligt och störa alla jag passerar på vägen ut. Kanske också vråla ut en lista med vad jag aldrig mer vill se på teatern. En sådan scen med en man juckandes på en kvinna som tvingas lyfta på kjolen har man sett för många gånger.

Många hävdar garanterat att Darren Aronofsky vill ifrågasätta de klichéartade kvinnobilderna just genom att visa dem. Det kan givetvis påstås något liknande om Jeppe. Men jag tillåter mig att som Nina Björk vara ”platt och förutsägbar”. Jag blir arg. Och det är bra.

Nina Björks manifest gäller naturligtvis mer än filmen. Men när jag försöker komma på exempel med usla, stereotypa kvinnobilder i litteraturen dyker det mest upp ren kiosklitteratur, som Harlequin. Är den så kallade kvalitetslitteraturen bättre på att skildra kvinnor mer nyanserat än vad ”kvalitetsfilmen” är? Eller är det för att litteraturen erbjuder fler tolkningsmöjligheter och inte klistrar fast en bild framför mina ögon?

Kanske kokar jag bara mindre för att det i böckerna inte är verkliga kvinnor som måste förnedra sig och gestalta den självdestruktiva, våldtagna, uppoffrande kvinnan om och om igen? Jag är ju mer tveksam till Lisbeth Salander på filmduken än på boksidorna.

Eller är det så enkelt, ve och fasa, att jag inte orkar bli arg på litteraturen? Inte just nu. Inte den också.