Jo Nesbø sitter på sitt svenska förlag, Piratförlaget på Östermalm. Han har just kommit med flyget från Oslo, men han har kunnat beskådas i flera dagar i Stockholm. På tunnelbaneväggarna hänger planscher med hans mörklila nya bok, hans rakade huvud och texten ”Världssuccé för Norges största kriminalförfattare”.
Han har inte hunnit se det än. Men när han var i Paris fotograferade han sig själv framför affischerna i metron.
–Jag brukar göra så och skicka hem till kompisarna, säger han, skrattar och lägger sina svarta glasögon, Armani-kopior, på bordet.
Jo Nesbø debuterade 1997 med Fladdermusmannen. Det blev starten på en storsäljande serie om kommissarie Harry Hole. Dessförinnan hade Jo Nesbø satsat på att bli fotbollsspelare (stoppades av en skada) och rockmusiker (lyckades). Innan han visste att Fladdermusmannen skulle ges ut sa han upp sig från sitt jobb som börsmäklare. Ett tungt skäl var att hans hade pappa hade dött ett par år innan. Fadern hade tänkt ägna sig åt olika skrivprojekt på ålderns höst, men hann aldrig börja.
–Jag kände att om man vet vad man vill så ska man göra det medan man kan, säger Jo Nesbø och tittar stadigt med de blå ögonen på mig.
Han kommer från ett hem där man satte berättandet högt. Mamman var bibliotekarie och pappan läste böcker nästan jämt. Föräldrarna och Jo Nesbø och hans bröder satt hemma och hittade på historier.
–När vi åt middag var det alltid en kamp om orden.
Att hans första bok dröjde skyller han bland annat på att han umgicks i ett kvasiintellektuellt gäng där man drömde om att skriva ”Den stora europeiska romanen”.
–Jag såg hur patetiskt det var. Alla hade skrivkramp och lyckades inte avsluta någon roman.
När han så ändå fick debuten klar skickade han in under pseudonym. Han ville inte riskera att den skulle bli en ”kändisroman”, antas för att han var känd genom bandet Di Derre, en utveckling som vi också ser i Sverige. Nyligen kom exempelvis förre justitieministern Thomas Bodströms deckardebut Rymmaren. Men Jo Nesbø är inte oroad.
–God litteratur vinner alltid till sist. Som Per Petterson, som var författare i år många år, skrev och skrev och jobbade i en liten bokhandel i Oslo, och så kom han plötsligt med en stor roman (Ut och stjäla hästar/reds anm) och nu är han en av Norges största författare. Jag är glad att marknaden fungerar så, sorterar ut dem som bara kommer med ett namn.
Jo Nesbø har inte gallrats ut. Affischerna i tunnelbanan är inte enbart marknadsföringsdravel. Han har fått en mängd priser, översatts till runt 30 språk och sålt miljoner böcker. Därtill fått lovordande recensioner, vilket inte alltid är kombinerat med massförsäljning.
I fängslande Snömannen, som nu kommer på svenska, skildras kvinnor som försvinner och hittas i minst sagt obehagligt skick. Det dyker upp snögubbar och Harry Hole kommer en seriemördare på spåren. Ett tema är barn som har en annan biologisk pappa än de tror. Jo Nesbø fick idén när han såg svensk statistik om att 20 procent av alla barn har en annan pappa än de tror.
–I min skolklass på runt trettio elever skulle alltså sex stycken ha haft en annan pappa. I en sådan klass finns det många dramatiska historier!
Vad vill du med den här boken?
–Underhålla. Nummer två är det som jag vill med alla Harry Hole-böckerna: Undersöka ondska, ondskan på ett personligt plan. Har vi alla sadism i oss? Det tror jag, i olika grad.
Att han fastnat för deckare förklarar han med att han gillar den ram genren ger. Han vet hur mycket han kan töja den och vilka klichéer han kan använda sig av. Men en undran om han själv läser mycket deckare möts av ”Nej”.
–Jag är mer intresserad av deckare på film eller tv än som bok. De är oftast bättre än böcker.
Så du tycker att kriminalromaner överlag har låg kvalitet?
–Nej, men jag tror att folk läser för många dåliga böcker och ser för lite på tv. Om man jämför alla böcker som kommer ut med allt som visas på tv under ett år är kvaliteten högre på tv.
–Samtidigt är jag frustrerad över att det finns så otroligt många bra böcker jag vill läsa. Jag läser en del deckare också, men färre än andra böcker.
Även om Jo Nesbø klarar sig undan klichégraven som många andra deckarförfattare plumsar i är Harry Hole på ytan urtypen för en uppdiktad kommissarie. Han dricker för mycket, har svårt med relationer och är rätt ensam och eländig. Jo Nesbø har gjort honom så medvetet.
–Jag vill omfamna klichéerna. Istället för att krampaktigt undvika dem går jag tillbaka till urhjälten, lite som männen i de hårdkokta amerikanska deckarna på 60-talet. Jag har gått helhjärtat in för det, men samtidigt skapat en man av kött och blod.
En sak som definitivt utmärker Harry Hole är att han inte har synts på filmduken.
–Film kan ta bort styrkan i en bok, den att läsaren skapar sina egna bilder. Gestaltas Harry Hole av en skådespelare har man förstört de tusentals Harry Hole som finns i läsarnas huvuden. Så länge jag fortsätter skriva om honom vill jag inte att han blir film.
