OSLO Varför gör jag detta? Hur lyckas jag gång på gång bli övertalad att göra precis det jag verkligen inte vill göra?
Varför säger jag ja?
Jag står på scenen i en fullsatt vacker kyrka i Oslo och håller i en tung isaktig glasklump som alldeles strax ska överlämnas till den isländske artisten Jonsi som just tilldelats Nordic music prize. Framför mig talar Norges blivande kung, kronprins Haakon i mikrofonen.
Och jag kan pusta ut för nu behöver jag inte säga något mer den här gången, behöver inte minnas en enda rad till, staka mig eller mumla ned i golvet.
För det är just det jag har gjort – varit någon slags juryrepresentant på den här prisutdelningen. Och varje sekund av detta uppdrag tänker jag en enda sak:
Jag hatar att stå på scen.
Avskyr att hålla tal eller föreläsa. Förstår ingenting av den adrenalinkick mina skådespelande vänner får av applåder och visslingar.
Ändå gör jag om det här misstaget så ofta. Varje gång jag går upp på en scen försöker jag påminna mig själv om hur jag ens hamnade där. Jag börjar tro att det faktiskt är så enkelt att narcissisten i mig har ett minne som en guldfisk. För jag gör ju det här relativt ofta. I alla fall relativt ofta för att vara en person som hatar att göra det.
Likt Al Pacino i Scarface så tror jag att jag aldrig ska behöva utsätta mig för det igen, men blir i nästa stund än en gång uppdragen på scen.
Och så står jag där med svettiga handflator och blank panna och låtsas desperat se hyfsat lugn och samlad ut. Eller i alla fall lite så där fumligt men arrogant leende. Det fungerar aldrig speciellt bra.
Nu gör jag det i ett annat land. Dessutom i en kontext där jag måste tala på engelska. Varför?
Varje gång någon frågar mig om jag inte vill ”säga några ord”, dela ut ett pris eller kanske hålla en liten föreläsning så hör jag mig själv svara ”javisst!”. Varje gång ångrar jag mig genast men drar mig ändå inte ur situationen.
Jag tittar på kronprins Haakon som med en hand i byxfickan ser ut att stormtrivas på scenen. Han pratar med publiken som vore de hans kompisar, trots att alla ställer sig i givakt kring borden när han kommer in i rummet.
Några minuter efter galans slut ser jag hur kronprinsen av Norge avslappnat och världsvant står och pratar om popmusik med min vän Jan Gradvall. Them Crooked Vultures är Haakons favoritband.
För en gångs skull ser jag inte ens det märkligt underhållande i att en kronprins lyssnar på Them Crooked Vultures. Tänker bara att det kanske är det som är tricket? Jag kanske bara måste sluta älska nervig post-dubstep och, likt Norges kronprins, headbanga i väg min nervositet, alla mina sorger och besvär?
