Neil Young skulle aldrig skriva sina memoarer. Han var inte överdrivet förtjust när pappan Scott Young skrev boken ”Neil and Me” på 80-talet och när Jimmy McDonough skulle ge ut biografin ”Shakey” i början av 00-talet lyckades Young stoppa utgivningen i nästan tre år. Detta trots att han själv ställt upp på mer än 50 timmars intervjuer och tidigare sagt okej till att folk i hans närhet också pratade med författaren.

Så varför en egen memoarbok? Tre förklaringar: en bruten tå, ett beslut att sluta med alko-hol och droger och en allmän trötthet på musik. Samtliga bidrog till en insikt om att han behövde något annat än turnerande att fylla sin tid med. Det förde honom tillbaka till minnena av hur pappan satt på sin särskilda skrivarvind i hemmet i Omemee, Ontario och gav honom det viktigaste rådet för att kunna skriva: börja. Skriv varje dag. Orden kommer att komma.

Det gjorde de. ”Waging Heavy Peace”, som den heter i original, är drygt 500 sidor tjock och har uppenbarligen givit Young ny inspiration, på många områden. För den som vill ha en grundlig genomgång av hans karriär är den mest en charmig snabbspolning: den förhåller sig till McDonoughs detaljfrosseri ungefär som filmen Forrest Gump gör till USA:s moderna historia. Young till och med avslutar ett av kapitlen på klassiskt Gump-manér: and that’s all I have to say about Ronald Reagan.

Men i gengäld är den en omedelbart avväpnande, varmhjärtad, humoristisk och ofta rörande inblick i Neil Youngs värld, enligt hans egna definitioner på vad som egentligen betyder något. Familjen. Musiken. Skapandet. Men mest av allt: att alltid vara på väg framåt. Den Neil Youngska arbetsetiken kan sammanfattas med ett ord: rörelse.

”Waging Heavy Peace”, som sålde slut i nätbutikerna på bara en vecka, liknar mer en blogg än en självbiografi, med långa utvikningar i oväntade riktningar och med ovanligt direkt tilltal till läsaren. En fjärdedel in i boken skriver han i en bisats ”om ni fortfarande är med mig”, medveten om att en del redan kan ha givit upp efter de inledande långa skildringarna av gamla bilar, ljudformat och hans älskade modelljärnvägar. Den egna karriären beskriver han närmast motvilligt, istället är det människorna runt om han fastnar vid, med kärleksfulla beskrivningar av deras trofasthet. ”Det är säkert ett helvete att arbeta med mig.”

Det är, som ni förstår, en bok med ett stort hjärta som omöjligt kan ha tvättats av spökskrivare och lektörer. Precis som med skivinspelningar är han övertygad om att den första tagningen ofta är den bästa. Så var det med den klassiska ”Like a hurricane”, vars text han klottrade ner på en gammal tidning, hög på kokain, i baksätet på en 1950 De Soto Suburban. Låten spelades in 1975 i studion på hans älskade Broken Arrow Ranch, i Kalifornien. ”Den version vi använde var när jag spelade igenom gitarrmelodin för Crazy Horse. Det är därför den inte har någon riktig början. Lyssnar man noga märker man att den nästan förstörs av alla misstag jag gör. Men samtidigt är det minnesvärt: den känslan, i det ursprungliga uttrycket och essensen, går aldrig att upprepa.”

Berättelsen säger en hel del om Neil Youngs förhållningssätt till inte bara musiken utan till allt viktigt i livet. ”Ärlighet är det enda som fungerar. Motstånd är bara utvecklande. När saker rullar på smidigt är det som en första föraning om förlamning. Eller döden.”

Att han har ett kluvet förhållande till sin egen historia visste vi redan. Å ena sidan har han ett gigantiskt arkiv, där varenda inspelning finns sparad, å andra sidan avskyr han fixeringen vid det förgångna. ”Mitt förflutna är en stor sak. Det är lätt att det tar över och att alla förväntningar gör det svårare att hitta konstnärlig frihet. Jag måste hitta den friheten om jag vill lyfta”, skriver han.

På samma sätt förhåller han sig till teknik. Han samlar på gamla förstärkare, mixerbord, gitarrer, bilar och tåg. Men det är inte en renodlad nostalgi: istället kastar han sig in i allehanda projekt för att koppla ihop de gamla prylarna med dagens teknik. ”Jag älskar att bygga saker nästan lika mycket som jag älskar musik.” Att få andra tror på hans idéer har aldrig bekymrat honom. ”Jag hatar att vänta på någon annans godkännande. Då gör jag det hellre själv, med egna pengar. Jag gör det inte för att gå med vinst, eller ens för att jag är övertygad om att det ska bli en framgång, utan för att jag kan se dem framför mig. Lusten att få veta om det ska fungera är min starkaste drivkraft.”

Han har själv varit med om att konstruera kontroller och ljudsystem för modelljärnvägsmärket Lionel (som han är delägare i) och har satsat en förmögenhet i projektet LincVolt, som gick ut på att bygga om hans 1959 Lincoln Continental Convertible till världens mest miljövänliga hybridbil. Projektet avstannade när bilen brann upp, men Young vägrar ge upp sin dröm. ”Ge en hippie för mycket pengar och det kan hända många galna saker”, konstaterar han bara.

Det projekt som nu upptar det mesta av hans tid är ljudformatet Pono (tidigare Pure Tone): en teknik för att överföra inspelningar med den högsta upplösningen från studion till delbara digitala format. Efter att i åratal ha tjatat om det usla ljudet på cd och mp3 lyckades Young i fjol få uppbackning av Warner, Universal och Sony och ska nu återgå inspelningar ur deras kataloger till nya delningstjänster och nya musikspelare. I förra veckan visade han stolt upp en prototyp av den nya Ponospelaren på The Late Show med David Letterman: en gul, triangelformad och ganska skrymmande apparat, som enligt Young kommer att revolutionerna det digitala lyssnandet.

Ponosatsningen har också givit memoarboken dess märkliga titel: det är ingen krigsförklaring mot Apple/Itunes, utan ett försök att mäkla fred mellan ljudkvalitet och kommers. ”Jag är inte här för att sälja saker. Det får andra göra. Jag skapar dem. Om det inte fungerar så sorry: jag gör vad jag gör.”

Boken kom till i en tid då Young var extremt trött på musik. ”Jag hade överdoserat. Kärleken hade inte dött, men den hade gått i ide.” Efter att han slutade röka marijuana skrev han inte en låt på ett år, vilket bekymrar honom i boken: ”Jag måste ha nya sånger, de är vår livlina till framtiden. Utan dem står vi bara och återskapar det förflutna.” Eller på annan plats: ”Man blir aldrig färdig”.

YOUTUBIANA: Bästa klippen med Neil Young.

Lösningen blev, som så många gånger förr, att återuppliva det klassiska kompbandet Crazy Horse, efter nästan åtta års uppehåll. Ben Keith är död, men Poncho Sampedro, Billy Talbot och Ralph Molina finns kvar och tillsammans hittade de en ny energi och kreativitet. Det ledde till albumet Americana, med covers på låtar som Neil spelade redan med sitt band The Squires i början av 60-talet. Det följs snart av ännu ett album, Psychedelic Pill: en dubbel-cd/trippel-lp med åtta nyskrivna Younglåtar, där merparten är över en kvart långa och den längsta, Driftin Back, drygt 26 minuter. Låtmaterialet är uppenbart färgat av Youngs tillbakablick på karriären och livet, som i Twisted Road och Born in Ontario, som han och Crazy Horse framfört live sedan i somras. I den senare sjunger han ”this old world has been good to me, so I try to give back and I want to be free”. Och Crazy Horse maler på, med en intensitet som fortfarande är unik.

Av bara farten har han också börjat skriva på en ny bok. Den ska bara handla om de bilar han ägt.

LYSSNA PÅ DE BÄSTA LÅTARNA Spotifylista.