Det har varit en turbulent höst för alla stockholmska teatergrupper. Först kom besked om att fördelningen av anslagen för år 2011 var uppskjuten från hösten 2010 till januari 2011. Detta innebar en rad problem för grupperna och deras planering, man sköt på repetitionsstarter och kontraktsskrivningar. Under hösten kom också en rad signaler från politiker och tjänstemän om vikten att förnya kulturutbudet. Hur och på vilket sätt var dock under lång tid oklart.
På tisdagen denna vecka – en vecka innan beslut – kom besked. Fria teatern fick förhandsinformation att gruppen var på väg att förlora sina anslag från kommunen. Detta år innebar det att halva stödet övergår till att bli ett så kallat omställningsbidrag, 2012 tas alla kommunala anslag bort. Stockholms kommun verkar ha bestämt sig för att lägga ner Fria teatern som förra året firade sitt 40-årskalas med en välspelad Norénuppsättning. Gruppen har också utökat sin verksamhet från att enbart vara en förortsteater, man har skaffat en liten intim studioscen på Kungsholmen där man spelar mer udda dramatik – också den delvis riktad till barn och ungdom.
Det är ett obegripligt beslut. Fria teatern har rent konstnärligt vunnit allt fler segrar, man har en bred kontaktyta mot en möjligen åldrad förortspublik men också för skolbarn och ungdom. Gruppen spelar för dem som bor där inte en tänkt publik som inte existerar. Tanken att decentralisera kulturen har väl ändå inte blivit omodern? Stockholms stadsteater får ju bidrag för att spela på sin Skärholmenscen. Genom sin nya scen på Kungsholmen har man ökat antalet iscensättningar och sin publik. Gruppen spelar till stor del barn- och ungdomsdramatik – som Kamratstödjaren med en diskussion om utanförskap och sexualitet. Jag har svårt att förstå att Fria teatern inte uppfyller alla krav från staden med beröm godkänt. Statens Kulturråd och Landstinget har heller inte haft några problem med att fortsätta att stödja verksamheten.
Kulturförvaltningen menar att Fria teatern är besvärliga att samarbeta med – frågan är väl om det är ett giltigt skäl för att ta bort anslag – men också att man inte riktar sig till nya publikgrupper. Det är ett strukturellt problem. Om man vill spela för sin förort så gör man väl det – utifrån verkar det som om gruppen har ett bred kontaktyta med allmänheten och ett stort stöd. Problemet är uppenbarligen att den publik man har inte duger åt Kulturförvaltningen. Tala om att kasta ut barnet med badvattnet.
Att så raskt ta bort ett anslag är också en fråga om moral. Att slå bort benen på en teaterverksamhet gör man inte bara så där. Teaterscenen är ju, jämfört med många andra konstformer, en plats där tiotusentals människor kan möta och njuta av kultur. Det existerar väl ändå mer humana nerskärningsformer än drastiska beslut om att omedelbart ta bort alla anslag? Kulturförvaltningen blir med sin plötsliga utspel en form av kulturell bödel.
Vem driver denna linje? Är det den anonyma referensgrupp som förvaltningen använder? Är det förvaltningschefen Patrik Liljegren? Hur påverkas Statens kulturråd och Landstinget av beslutet att ta bort stödet. Kort sagt: var ligger makten och vad vill den? Fria teatern har gång på gång, under år efter åt bevisat sin förmåga, goda vilja och kapacitet. Det räcker tydligen inte. Att anpassa sig till tillfälliga utspel från politikerhåll är uppenbarligen lika viktigt.
