Något verkar ha hänt med naturprogrammen på tv. Det brukade vara en programtyp som kunde förena små och stora, på sin höjd lite trista, med söta björnungar som tumlade runt, eller för all del så där lagom läskiga när någon värnlös stackare föll offer för ett större rovdjur. Men historien de berättade var enkel: naturen är stor och fantastisk och den lever sitt eget liv, som människan genom tekniken nu kan titta in i.
BBC-serien Naturens stora skådespel som började sändas i helgen i SVT verkade av reklamen att döma vara just av den typen. Nu brukar ju inte tv-tablåerna ange upphovsmän för sina dokumentärserier. Men var och en som sett något enda av David Attenboroughs program kan ha behövt maximalt en minut för att känna igen sig.
Det här är verkligen Attenborough i ett nötskal: spektakulära bilder där vi får ”se dem som aldrig förr”, som det heter i programinformationen, vare sig det nu gäller grizzlybjörnarna i Alaska eller gnuerna i Serengeti, och samtidigt med en välbekant berättarröst som förklarar och lägger till rätta.
Men allt är sig ändå inte likt. Klimatkrisen skymtar redan bakom de första bilderna, där Attenboroughs trygga stämma visserligen förklarar att vår planet är stadd i konstant omvandling, med lika ständiga som våldsamma förändringar, men där en oroande, apokalyptisk biton trots allt smyger sig in redan från början.
På samma tema kunde man i Kunskapskanalen häromdagen också se kortfilmen Fem minuter klimat, om det nya vädret och dess effekter, där uttrycket ”stormens öga” plötsligt fick sinnlig konkretion.
Mediernas bilder på dramatiska norrsken över Eyjafjallajökull eller skildringar av trombens framfart i Mississippi formar sig efter samma övergripande mönster: naturen är nyckfull och föränderlig, och människan är inte sällan ofrivilligt involverad, offer för processer hon inte kan kontrollera.
Också samhälls- och faktaprogram tar upp tråden, som Dokument utifrån i söndags från Haiti. Själva programmet skulle främst handla om mänskliga katastrofer i jordbävningens spår, men det tog sin utgångspunkt i de våldsamma stormar som redan för flera år sedan drabbade landet, och som nu närmast framstod som ett förebud till skalvet i sällsynt hemsökta trakter.
Och Vetenskapens värld i går kväll bjöd på en inblick i den förbjudna zonen i Tjernobyl. När människan i kärnkatastrofens spår måst dra sig tillbaka är djur och växtlighet inte sena att inta reviret och återerövra den förlorade terrängen.
Naturen har slagit tillbaka.
