De fortsätter att välla över oss, böckerna om vad internet och den ständiga uppkopplingen gör med oss. I fjol kom bland andra Cognitive surplus, The shallows och You are not a gadget. I år har vi fått Alone together, Always on och The filter bubble.

Problemet med den (mestadels amerikanska) facklitteraturen i ämnet är att böckerna hårdvinklas för att saluföra vissa perspektiv, och blir en sorts pr-broschyrer för föreläsningsserier.

Tagna var och en för sig är de med andra ord hopplöst tendentiösa men skumlästa i större volymer ger de en överblick över de problem och möjligheter som öppnat sig de senaste åren. För det har hänt något avgörande, igen, efter att verkligt app- och webbkapabla mobiltelefoner blivit allmängods.

Internet var en sak när det fanns tillgängligt via datorer. Det är något annat nu när vi bär det med oss i våra jeans, kavajer och handväskor; när tweets, statusuppdateringar, foton och filmer direktsänds från fältet. Den förändringen är den största för nätet sedan webben slog igenom på bred front.

Nu börjar skribenter som Jaron Lanier, Sherry Turkle och Clay Shirky äntligen få sällskap av skönlitterära författare i analysen av nätkulturen. Jonathan Franzen skrev nyss i New York Times om relationen mellan Facebook-likes och verklig kärlek. Andra författare tar till science fiction för att ventilera sin nätnoja.

I Gary Shteyngarts Super sad true love story har alla en standardiserad mobilpryl som kort och gott kallas ”äppärät”. Den används ständigt för att skanna av folk och syna deras poäng i kategorier som personlighet, nettoinkomst och ”fuckability”. Det är skarp satir om, bland annat, hur fixerade vi blivit av hur vi uppfattas av andra.

Mest övertygande är dock Jennifer Egans framtidskapitel i romanen A visit from the goon squad, om en nära framtid där småbarn har blivit helt drivande för utvecklingen av musikbranschen. Med sina minimorötter till fingrar petar de målmedvetet på sina tryckskärmsmojänger tills de hittar en låt de gillar, som sedan spelas om och om och om igen. Alla småbarnsföräldrar med en Ipad i huset kan intyga att den utvecklingen är oundviklig.

Floden av facklitteratur om nätkulturen är i sig en ofrivillig demonstration av informationsöverflödet och ett bevis för att det inte är ett unikt digitalt fenomen. Men det är ett underbetyg för världens digitala profeter och sociala medier-guruer att de som skriver bäst om nätnojan är de få skönlitterära författare som vågar närma sig ämnet.