APROPÅ | Fotbolls-VM

Det är mycket nationalsång just nu - ni vet, sångerna som britter sjunger med kraft, svenskar fylleskrålar och våra fotbollsspelare mumlar, om man inte som Zlatan och förbundskaptenen tuggar tuggummi.
Men nationalsånger har ofta en fascinerande historia, inte sällan dramatisk.
Häromdagen träffade jag en bekant som kände till mitt intresse för dylika "låtar" och han undrade varför latinamerikanska och latineuropeiska nationalsånger så ofta påminner om militärmarscher. Brasiliens, till exempel, associerar man ju knappast med samba. Beror det möjligen på att många latinamerikanska länder har varit militärdiktaturer? Nej, svarade jag till hans stora förvåning, sångerna var uttryck för radikal revolution och frihetslängtan.

Som den äldsta nationalsången brukar den nederländska Wilhelmus van Nassouwe betecknas (cirka 1570), till melodi av en fransk jaktvisa, som 1815 ersattes av Wien Neerlands bloed. Mer bekanta är nog de engelska Rule Britannia och God Save the King/Queen, från 1740
respektive 1744. I likhet med många andra nationalsånger har de sitt ursprung i tidigare förlagor och cirkulerade mellan olika länder. God Save the King/Queen var åren 1805-1866 svensk så kallad "folksång" i översättningen Bevare Gud vår kung, senare ersatt med den nuvarande Kungssången och slutligen med Du gamla du fria, du fjällhöga nord. Det här med cirkulationen är onekligen intressant - den nationalsång (med melodi av Haydn) som vi i dag känner som Tysklands (även den ursprungligen revolutionär och inte reaktionärt nationalistisk), var från början Österrikes ända fram till kejsardömets fall. Ja, så där kan man botanisera.

Men hur var det då med radikal revolution och frihetslängtan? Det är ingenjörskapten CJ Rouget de Lisles fel/förtjänst alltihop. Natten mellan den 25 och den 26 april 1792 komponerade han i Strasbourg Marseljäsen (som från början var ämnad som en krigssång, Chant de guerre de l"armée du Rhin) till borgmästaren baron de Dietrichs ära. Senare skulle ironiskt nog denne giljotineras
till tonerna av sången.
Den snappades upp av jakobinerna, den 25 juni sjöngs den vid en av deras sammankomster, trycktes i Journal departements méridionaux dagen efter, utdelades till de frivilliga soldater från Marseilles (därav det nuvarande namnet) som skulle tåga till Paris och sjöngs vid stormningen av Tuilerierna den 10 augusti 1792.

Historien därefter är både sägenomspunnen och synnerligen brokig. Marseljäsen var nationalsång 1795-1799, förbjöds under Napoleon (som förstod den revolutionära glöden i den), tolererades på nytt under tredje republiken 1879 och blev 1887 den officiella nationalsång den än i dag är.
Rojalisten Rouget de Lisle glömdes bort, men fick till sist en liten pension och hederslegionen. Men sången, ja, den är ju odödlig - även om man också när det gäller den har diskuterat olika förlagor, till imitationens gräns.
Dock, när Latinamerika inledde sin befrielse från det spanska kolonialväldet spred sig Marseljäsen som en löpeld över kontinenten och med sin suggestiva
marschkaraktär inspirerade den radikala kompositörer. Även i Europa genklingar den i till exempel Portugals och Italiens nationalsånger.

Marseljäsen var helt enkelt den första egentliga nationalsången. Nationella sånger har som antytts funnits tidigare, men detta var den första sången som vände sig direkt till hela nationen, till la nation, detta arv från den franska revolutionen. Frihet, jämlikhet, broderskap!
Den översattes tidigt till svenska, även om kung, adel och borgerlighet gjorde allt för att stoppa revolutionära sånger. CVA Strandberg (han med Kungssången) översatte inledningsraden med "Framåt, I barn av samma fäder", oavsiktligt komiskt kan man tycka, Edvard Fredin med det mer korrekta "Framåt, I barn av fosterlandet"
Men det var ju de underbara franska orden som kunde tände gnistor över hela världen, "Allons, enfants de la patrie!".