Veckans ord är näthat. Det handlar om hatet som sjuder i kommentartrådar på bloggar och tidningssajter, som tvingar krönikörer i landsflykt och kändisar att sluta blogga.

Expressen skriver om en internetburen ”våg av hat” under rubriken ”Kränkningar och personangrepp stänger kändisbloggar”. Bland de drabbade nämns de egna skribenterna Marcus Birro och Linda Skugge, själva gallsprängda åsiktsmaskiner som i åratal sparkat vilt omkring sig i krönikor och bloggar. När läsarna satte hårt mot hårt blev det jobbigt. Först stängdes kommentarfunktionerna, sedan bloggarna.

I förra veckan slutade Marcus Birro även att twittra med orden:

”Ni vinner! Grattis Betnér och alla andra hatets lakejer! Jag lägger ner detta. Detta blir sista texten. Hej då.”

Nyss kungjorde han att han också lämnar landet.

Marcus Birros farväl var finalen i ett crescendo av Twitterkritik mot en krönika där han beskrev sina fördomar mot östeuropeiska män och barn i rullstol. Twitterpöbelns avsky var knappast värre än de åsikter Birro saluförde, men av någon anledning är det bara vanligt folks ilska som avfärdas som näthat medan professionella elakingar tar sig större friheter.

Det har alltid funnits rasister, sexister, rättshaverister och andra kverulanter. Med internet har de som tidigare knöt näven i fickan eller spottade i tidningen fått nya möjligheter att framföra sina åsikter offentligt. Ibland eldar de på varandra, men nätet har framför allt gjort dem synligare, inte fler.

Ett farligare näthat är hatet mot internet som verktyg för idéspridning och möjlighet för kreti och pleti att gadda ihop sig mot överheten, mot tyranner, och för den delen mot Marcus Birro.

Under upproret i Tunisien satte säkerhetstjänsten i verket en plan för att kapa dissidenternas Facebook-konton. I Egypten har myndigheterna blockerat åtkomsten till Twitter, Facebook, Bambuser och andra tjänster för att hindra informationsspridning om demonstrationer och om den korrupta polisstaten.

De verkliga näthatarna är de som hatar demokrati och yttrandefrihet. Och det förtjänar att påpekas att möjligheten till anonymitet – som idag ifrågasätts i Sverige – kan vara skill-naden mellan liv och död för politiska aktivister online.

Både bloggare och tidningar måste fundera över hur de bäst engagerar sina läsare i konstruktiv dialog. Men svartvita bilder av näthat och ”troll” (som i sin nya mytologiska skepnad driver omkring mellan olika kommentarfält och sprider illvilja) är farliga. En kränkt poet är inget skäl att elda på fördomarna om internet och uppmuntra lagstiftare som vill begränsa nätets friheter.

Sam Sundberg är spelredaktör och krönikör i SvD.