Vi berättar historien från det ögonblick Natascha lyckas fly. När hon kommer ut vet hon inte själv vem hon är, hon har ingen erfarenhet av den värld vi andra lever i. Samtidigt är hon formad av sina erfarenheter. Vi vill visa hennes dubbla utanförskap, smärtan i att ingen kan omfatta det hon har varit med om. Föräldrarna, psykiatern, professorn Max Friedrich som är expert på ”källarbarn”, journalisten – alla visar sin oförmåga att möta henne.

Det var en oerhörd press på Natascha när hon kom ut. Regissören Hugo Hansén berättade att 80 procent av österrikarna såg den första tv-sända intervjun med henne. Inte ens morden på Kennedy och Palme gav sådana tittarsiffror. I pjäsen konfronteras Natascha med medierna fysiskt men hon tar också saken i egna händer och talar om hur hon vill ha det.

Den där integriteten som hon lyckas behålla under åren i fångenskap följer med henne ut. Annars skulle hon inte överleva. Hon blir antastad även i frihet – men man kan inte komma åt henne. Redan hennes uppväxt var sådan, hon hade det tufft både hemma med sina skilda föräldrar och i skolan. Hon lärde sig att stänga av, kallades brådmogen. Enligt professorn var hon optimalt tränad för att överleva isolerad i en källare. Det låter nästan cyniskt!

Natascha är mogen, intelligent och vågar problematisera bilden av offer och förövare. För att försöka förstå henne har jag läst hennes bok ”3096 dagar”, tittat på dokumentärer och letat fram så mycket som det går. Hon lyssnade på Herbert Grönemeyers musik, och jag kan förstå varför. Den ger lugn, är nostalgisk och hjälpte henne väl att slappna av och komma bort från helvetet.

Men det är viktigt att klargöra att det här är en poetisk föreställning, inget dokumentärt porträtt. Jag försöker inte efterlikna Natascha Kampusch. Vi tar avstamp i det som har hänt henne och diskuterar fenomenet.

Hugo kallar det en arketypisk händelse som finns inom oss alla i den västerländska kulturen. Till exempel: Varför vill vi ha någon bara för oss själva? Pjäsen visar de strukturer som är kärnan i hur vi förhåller oss till skuld, övergrepp, skam och svek. Natascha blir sviken gång på gång.

Sören Brunes scenbild är en lekmatta, barnets universum. Men den perfekta ytan döljer ett smutsigt inre. Så var det också med den polerade kidnapparen Priklopil och det österrikiska samhället. Det blir en allmängiltig metafor för vårt behov av kontroll. Natascha tar med sig smutsen ut, hon smutsar ner Österrike när hon kommer upp ur källaren.

Hon har levt ett helt liv vid 18. I vår pjäs tackar hon Priklopil, inte för att han misshandlade henne men för att hon inser att hon aldrig hade blivit den hon är utan sina erfarenheter. Hon tar kontroll över sitt eget öde; en livskraftig handling. Hennes största problem är ju att hon inte får vara den hon är, inte ens i relation till föräldrarna som hon bröt med.

Arbetet med den här uppsättningen har påverkat mig, men det vet nog min familj bättre än jag. Det tog jättelång tid att läsa Natascha Kampuschs bok, den var så jobbig. Nu är jag lite mer hårdhudad. Men jag har alltid varit känslig för att läsa om barn som far illa. Jag har själv två barn och det går inte att föreställa sig vad man skulle känna om de blev bortförda.

Under repetitionerna måste man öppna sig och lämna tryggheten, göra sig sårbar och våga vara jättedålig. Det som är speciellt med den här rollen är att hon finns, det har hänt. Jag vet inte om jag använder andra sidor i mitt skådespeleri, men Hugo säger att han ser saker som han inte har sett mig göra förut.”

Berättat för: