Hur stort är avståndet mellan att starta en Facebooksida och att dö för revolutionen?
För egyptiern Wael Ghonim var det en akut fråga när han startade sidan ”Vi är alla Khaled Said”. Sidan var en reaktion på att en ung man släpats ut från ett internetkafé i Kairo och misshandlats till döds av poliser. Incidenten var inte unik – regimens angrepp på oliktänkande hade lett till protester tidigare – men i efterhand står det klart att just den snöflingan utlöste den lavin som Wael Ghonim nu kallar ”Revolution 2.0”.
Till Facebooksidan sökte sig unga egyptier som fått nog av ”fruktans välde” – ett Egypten tyngt av korruption, våld och rädsla. Det var ett samhälle där undantagslagar rått i 30 år, där dissidenter trakasserades av säkerhetspolisen och där lärarnas, polisernas och tjänstemännens löner var så låga att mutor blivit deras sätt att överleva.
I en auktoritär språksaltomortal hade polismakten till och med bytt motto, från ”Polisen tjänar folket” till ”Polisen och folket tjänar nationen”.
I ett land där ”det är hopplöst” var den självklara slutklämmen på alla politiska diskussioner drömde Wael Ghonim om förändring, men då han givit upp om politiken sökte han sig i stället till internet. Google, specifikt, blev symbolen för hans dröm om framtiden. Vid en anställningsintervju med företaget 2008 sade han: ”Jag vill vara aktivt delaktig i förändringen av vår region. Jag tror att internet kommer att bidra till att göra denna förändring möjlig och att arbeta för Google är det bästa sättet för mig att vara delaktig.”
När bilderna på Khaled Saids sönderslagna kropp läckte ut på nätet skakade de om många egyptier. Facebooksidan, som Wael Ghonim skapat anonymt av rädsla för repressalier, blev en samlingspunkt för unga egyptier – de flesta utan något tidigare politiskt engagemang – som delade information, organiserade protestaktioner och gav varandra hopp om att förändring trots allt var möjlig. Sidan fick på kort tid hundratusentals medlemmar och Wael Ghonim beskriver hur han systematiskt arbetade för att ”riva den barriär av fruktan som behärskade så många av oss”.
Det är ingen tvekan om att kommunikationstjänster som Facebook, Twitter, Youtube och sms spelade en viktig roll i mobiliseringen, precis som utdelandet av flygblad och uppviglingen vid fredagsbönen. För en generation där meningsutbyte och samarbete är något som normalt sker via nätet, där den normala bilden av en massrörelse är en tummen-upp-ikon med många siffror intill, så är den digitala dimensionen av en aktion den självklara. Wael Ghonim ältar däremot svårigheterna med att ta protesterna från den ”virtuella” världen till den ”verkliga”. Delvis framstår det som en personlig trossvaghet, han beskriver sig nämligen som introvert och han hade ingen erfarenhet av aktivism sedan tidigare.
När gatuprotesterna så började ta form var det närmast mirakulöst, en transsubstantiation där tusentals Facebook-gillanden förvandlades till människor av kött och blod.
Wael Ghonim var inspirerad av Google, Gandhi, islam och filmen ”V för Vendetta”. På Facebooksidan inspirerade deltagarna varandra genom att diskutera läget, hacka på regimen och publicera bilder på folk som blivit torterade och dödade.
Den enskilt viktigaste faktorn i nedbrytandet av fruktans barriärer var dock revolutionen i Tunisien. Den tunisiska revolutionen skildras inifrån av Lina Ben Mhenni i den lättviktiga (57 sidor) boken ”Tunisian girl”. Hennes upplevelser är intressanta som en aktivists subjektiva berättelse om ett växande missnöje med censur, korruption och fattigdom, men hon ger inte samma kontext till skeendet som Ghonim och hon går vilse i onyanserade lovsånger till det frälsande internet, ”ett mobiliseringsverktyg utan dess like som gör det möjligt att smita igenom diktaturens galler, övervinna alla hinder, kringgå förbud, gränser och partier, ja, till och med besegra våra egna begränsningar”.
Lina Ben Mhenni var en av många politiskt medvetna bloggare i Tunisien. Hon bloggade på engelska, vilket gav henne uppmärksamhet utanför landets gränser, och efter att grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi tänt eld på sig själv som protest mot orättvis behandling från myndigheterna kom hon att resa runt i landet och dokumentera protester och övergrepp.
Det är frestande att tolka bruket av Facebook, Twitter och bloggplattformar som en triumf för medborgarjournalistiken över proffsen, experterna och deras ”åsiktsmonopol” för att låna ett ord från förordsförfattaren Yasmine El Rafie. Det är sant att de nya kommunikationskanalerna slår hål på monopolet, men båda böckerna visar att så kallad gammelmedia fortfarande är en viktig del av ekvationen.
Lina Ben Mhenni skriver inlevelsefullt om sin självuppoffring när hon blev engagerad i fallet Sidi Bouzid och satt hela dagarna vid datorn: ”Jag försummade mitt yttre, glömde fixa håret, glömde sminka mig. Jag lät till och med ögonbrynen växa!” Och hon deltog redan tidigare i några försiktiga protester. Men det var först när ett franskt nyhetsteam tog med henne som hon började åka runt och dokumentera situationen i landet.
Även om revolutionerna var relativt oblodiga så krävdes hundratals dödsoffer i både Tunisien och Egypten. Tusentals skadades. Den egyptiske författaren Alaa al-Aswany har vittnat om hur prickskyttarnas röda lasersikten vandrade över människorna på Tahrirtorget för att godtyckligt välja sina offer i en fasansfull form av rysk roulette.
Wael Ghonim hade värnat om sin anonymitet som administratör för sidan ”Vi är alla Khaled Said”. Även om han var beredd att dö för sitt land så var det inte en tanke som lockade honom. Men strax innan ”Vredens dag”, som han gjort reklam för på Facebooksidan, greps han av säkerhetstjänsten. Under elva dagar blev han slagen, sparkad och anklagad för landsförräderi. Medan landet nådde kokpunkten satt han inspärrad och isolerad med bindel för ögonen.
Det är en fint klimax när Wael Ghonim äntligen kommer till Tahrirtorget efter att ha släppts fri. Han förundras över folksamlingens mod, samarbetsvilja, kärlek och kampvilja. Den unge internetaktivisten hittar bara ett naturligt sätt att beskriva det:
”Det var som ett Wikipedia utanför nätet”.
