Kristoffer Nilsson Galleri Flach, Skeppargatan 27 t o m 20 september
Katarina Löfström Simon Says, c/o Galleri Enkehuset, Norrtullsgatan 35 t o m 21 september
När någonting är suddigt kan vi försöka fokusera det med blicken genom att kisa - oftast med resultatet att det vi tittar på framträder tydligare. Är det väldigt litet, kan det vara lättare att se vad det är om det förstoras upp några gånger eller om vi kliver närmare. Men hur noggrant kan vi fokusera innan det övergår till ett abstrakt mönster och hur många gånger kan vi förstora upp innan det blir en helt ny bild? På Galleri Flach pågår just nu en utställning med verk av Kristoffer Nilsson som på olika sätt kretsar kring frågor om närhet, distans och överföring. Utställningen består av tre olika verk; en vägginstallation som är en förstoring där svart halktejp bildar exakt samma mönster som återfinns i den brustna emaljen hos en liten porslinsskärva på väggen mittemot; ett fotografi där det avbildade ser ut som stjärnhimlen men visar sig vara ett snötäcke; samt ett femtontal tavlor som påminner om Nilssons tidigare arbeten där han utgått från ett antal blanketter som han avbildat.
Det som skiljer Nilssons blanketter från dess förlagor är att i hans version har texten tagits bort, kvar blir endast linjerna och rutorna. Hans tidigare utgångspunkter har bland annat varit blanketter från centrala studiemedelsnämnden (CSN) och skattemyndigheten, båda två instanser vilka hanterar den typ av information som kan ses som viktiga komponenter i tecknandet av en människas liv. Hos Nilsson är det inte siffrorna och orden som beskriver individen utan där blir blankettens strukturer till hennes livsmönster. Den här gången är det inte blanketter från statliga myndigheter som ligger till grund för den avbildade strukturen, utan en tvåveckorsperiod av tv-tablån i Time Out Magazine. Men precis som tidigare är texten borttagen, kvar finns ett rutmönster med närmast omärkbara variationer tavlorna emellan. Att dra paralleller till Piet Mondrians senare kompositionsmålningar ligger inte alltför långt bort, såväl i fråga om formspråk som tillvägagångssätt. Liksom Mondrian skapar Nilsson sina strukturer genom ett minutiöst handarbete och liksom Mondrian är strukturen vit och svart med vissa av rutorna färglagda.
Att Nilsson fortsatt arbetet med att reducera den textbaserade förlagan till rutmönster, men i stället för myndigheternas blanketter denna gång låta en tv-tablå ligga som grund för strukturen, känns som en självklar utveckling av hans tidigare verk. I dagens samhälle, där medierna tillskrivs en alltmer avgörande roll, ter det sig faktiskt som att man lär känna en person bättre genom hennes tv-vanor än regelrätta personuppgifter så som bostadsadress, årsinkomst, födelseort och civilstånd. Kanske tecknas ett tydligare porträtt genom fiktionen än genom myndigheternas data? Ett återkommande drag i Nilssons arbeten är intresset för verkens materiella aspekter som finns i överförandet av bilder mellan olika medier: tidningssidorna reduceras till rutmönster och blir till tavlor, porslinsskärvans bristningar förstoras upp och går från porslinets glatta yta till halktejpens skrovliga, snötäcket som är så nära att vi hör knastret från våra skor när vi går på det, transformeras genom fotografiet till en stjärnhimmel tusentals ljusår bort i rymden.
En utställning som kretsar kring liknande frågor är Katarina Löfströms videoinstallation ”High Noon” som just nu visas på Simon Says, under hösten med c/o-adress Galleri Enkehuset. Och i likhet med Nilsson intresserar även hon sig för mediets materialitet. I sina tidigare verk har Löfström utforskat den rörliga bildens stillhet och möjligheter att bli till en bild snarare än ett linjärt filmberättande. Här kan ”Hang Ten Sunset 2000” tas som exempel vilken bland annat visades på Moderna Museets film- och videofestival ”Blick” för två år sedan. Löfströms nya verk visar på ett fortsatt intresse för bildens möjligheter.
På en stor duk mitt i rummet projiceras en film i ljusblåa toner och i rummet hörs ett musikcollage. Vad filmen föreställer är svårt att se eftersom pixlarna är så grova att de bildar ett abstrakt mönster, men vi ser en försiktig rörelse och kanske skymtar en struktur. Effekten blir således densamma som när man förstorat upp en bild i datorn alldeles för många gånger så att det enda som syns är varje enskild pixel men vad bilden som helhet föreställer har för länge sedan gått förlorat. Men till skillnad från datorn finns det i Löfströms fall ingen förminskningsknapp vi kan trycka på för att återfå bilden, utan här lämnas vi åt vår egen fantasi och vilja att se.
Det finns en intressant parallell mellan Nilssons och Löfströms verk som syns å ena sidan i deras starka intresse för just mediets materialitet där de kan sägas undersöka bilden och dess förutsättningar, å andra sidan är frågorna kring materialiteten ofrånkomligen kopplade till betraktarens närvaro. Det är vår närhet, vårt avstånd och - framför allt - vårt seende som ligger i fokus. En oundviklig fråga är vad som sker när vi betraktar vår omvärld så nära att distansen mellan oss och den försvinner? Med andra ord: Kan vi komma för nära?
