–När jag första gången läste Simon och ekarna tänkte jag att Marianne Fredriksson måste ha hört talas om mig, om mitt liv. Så mycket stämde. Detta att vara barnet som inte känner sin historia, som till slut inte ens vågar fråga – för man får inga svar.

Grå morgon i Stockholm. Kaffe i en hotellbar som med jämna mellanrum fylls av paussorlande konferensdeltagare. Lisa Ohlin verkar inte bry sig, lugnt fortsätter hon att tala om filmen som hon levt med i flera år och nu – äntligen – är klar. Den som bygger på Marianne Fredrikssons roman som sålts i över fyra miljoner exemplar, världen över.

När jag ser den ensam i ett visningsrum känner jag plötsligt att Marianne finns där bredvid; först som en aning, en lätt fläkt av solfjädern som hon alltid hade till hands för upprörda stunder. Om hennes högerhand inte hunnit lirka fram en cigarett och första blosset lugnat. Sedan hör jag skrattet, det lite hesa. Då har vi nått fram till scenen där pojken Simon får en boxningslektion av sin pappa, lär sig slå en rak höger – precis som Marianne själv fick lära av sin pappa hemma i Göteborg. En enda gång behövde hon träffa rätt, sedan lurade inga fler bråkstakar längs hennes skolväg. Med påtaglig stolthet berättade hon historien, hon som en gång var min chef på Idagsidan här i Svenska Dagbladet. En annan gång, det är klart jag minns, kom hon tillbaka efter att ha skrivit klart just Simon och ekarna, tog mig om axlarna och berättade nästan högtidligt vad hon döpt mamman i romanen till. Hon hette Karin, hon också.

Det är snart fem år sedan Marianne Fredriksson gick bort. När jag känner stråket av saknad där i biomörkret vet jag ännu inte vid som hände vid inspelningen. Kan inte tröstas av det där med ekbladen.

Om Lisa Ohlin gjort en film som Marianne Fredriksson skulle ha tyckt om kan hon, förstås, inte svara på själv.

–Jag kan bara hoppas. Trots att vi bara filmat en tiondel av romanen – och gjort om slutet. I boken får Simon en gudomlig uppenbarelse och det funkar i litteraturen, där kan man ha ett flummigt slut eftersom resan dit varit värd upplevelsen. En film utan ett kraftfullt slut är en stor besvikelse. Det är som ett klättra i berg, man måste uppåt.

Det har stormat länge, och rejält, runt Simon och ekarna. Först skulle det bli en tv-serie. Sedan fanns en färdigfinansierad spelfilm som den förste regissören, Björn Runge, hoppade av. När Lisa Ohlin så småningom tog över innebar det att börja om från start. Grundberättelsen kvarstår förstås om pojken Simon som tror att han växer upp med sina biologiska föräldrar innan sanningen uppdagas; att han har judiskt ursprung.

Lisa Ohlin hade hunnit till Lundsbergs internatskola när hon fick veta sin bakgrund, stod i en telefonkiosk när hennes bror ringde. Han hade just återvänt från deras mormors begravning i USA, måste berätta att ceremonin varit i en synagoga, inte i en kyrka, och att männen haft små hattar på huvudet.

Hans röst, uppjagad, i telefon:

–Förstår du vad det innebär? Mamma kom alltså från en judisk släkt vilket betyder att vi är judar, vi också.

Hon är 16 år och informationen rinner genom hennes kropp utan att egentligen fastna. Judinna, jaha.

–Först året efter, när vi flyttat tillbaka till USA och börjat träffa släktingar, förstod jag att vi var del av en mycket större historia.

Vänta, vi måste nog ta det från början. Berätta om hennes mamma, judinnan som flydde med sina föräldrar från Tyskland till New York november 1938, i sista stund undan nazisterna. Så småningom möter hon en man, svenske nationalekonomen Göran Ohlin och får två barn. Flyttar runt i världen. Innan Lisa fyllt sex år har hon bott i New York, Stockholm, Paris, vilket betyder att hon inte talar något språk ordentligt. I stället har hon sin fantasivärld, filmerna hon skapar i sitt inre. Fyllda av kärleksdrömmar, men också av aggressioner, våldsamheter.

–Dagdrömmarna blev mitt sätt att hantera en rörig uppväxt.

Det som sedan händer, i verkligheten, är att hennes mamma dör. Hon konstaterar det kort, säger att hon inte vill ”grotta ner sig” i detaljerna. Efteråt gifter hennes pappa om sig med svenska Anita Lagercrantz, som arbetade tillsammans med Marianne Fredriksson på Svenska Dagbladet. Anita och jag var alltså kolleger och – jo, nog framkom det ibland att Lisa inte var den enklaste styvdotter.

Hon vet själv, hon minns:

–Alla utsatta barn vill vara snälla. Jag tror inte jag lyckades särskilt bra.

Bara detta att bli svensk var en kamp för henne, eftersom så mycket var fel. Som hennes mörka hår och ögon. På barns sätt drog hon slutsatsen att hon fötts ful medan alla i Sverige var vackra, ljusa och blåögda.

Tomrummen var något annat. Efter hennes mamma fanns – ingenting, inte ens en bild.

–Det var som om det stod en stor blödande elefant i rummet som ingen talade om. Därför hade jag så lätt för att identifiera mig med Simon när jag läste boken; känslan att man måste anpassa sig för att passa in. Men också raseriet, det oresonliga raseri man kan känna som ung, för att ens historia inte stämmer.

Hon rör i sitt latteglas så hjärtat, som var format i mjölkskummet, krackelerar. Men rösten är lika lågmäld, stadig, när hon betonar att historien om Simon och ekarna är smärtsamt aktuell, fortfarande.

–Fler barn än någonsin kommer från krisdrabbade länder och runt dem finns vuxna som säger: Nu talar vi inte om det som varit, nu är vi glada och nöjda över att vi är här. Det är en överlevnadsstrategi – som inte fungerar. Traumat följer med bröstmjölken. Alla familjer har sina hemligheter, ofta för att skydda barnen, men i slutändan blir vi tvungna att veta vad som gömts undan. Först då kan vi bli hela, som människor.


Du själv måste ha gömt undan mammasorgen också?

–Den kom upp långt, långt senare. Tillåts man inte ha sorg så har man inte det. Bokens Isak, Simons judiske klasskamrat, går in i en psykos för att sorgen inte har någon plats i hans liv men det behöver ju inte var så dramatiskt. Sorg kan förgifta på andra sätt.

Själv nåddes hon av den första svallvågen som tonåring. Nästa kom i 30-årsåldern, när hon hade mod nog att riskera sina allra närmaste relationer.

–Jag minns att jag vägrade tala med pappa i ett helt år, krävde att han först måste berätta vad som hänt i vår familj. Till slut skickade han en dikt av Ekelöf. Jag minns inte vilken, det var en så dålig undanflykt – men jag insåg att jag inte kom längre.

Ändå hade det viktigaste hänt:

–Att känna att man har rätt att ställa frågor är att ta tillbaka rätten över sitt liv. Även om man kanske inte får de svar man vill ha. När jag senare, äntligen, mötte mina amerikanska släktingar ville de heller inte tala om det som varit. Den som flytt från ett krig kämpar mot det förflutna. Man kommer inte över sorgen efter de döda men man kommer heller inte över skulden för att man överlevt.

Att försöka glömma, lägga locket på; länge trodde man att det var bästa utvägen. Lisa Ohlin påminner om att psykologi är en ung vetenskap.

–Inte minst Marianne Fredriksson var ju en av dem som tjatade om att först när vi fått rada upp våra liv på pärlband kan vi släppa de svåraste bitarna. Folk som vuxit upp under andra världskriget hade inte den traditionen, för dem var det bästa att tillåta nästa generation att slippa bördan.

När hon själv fick sitt pussel lagt, när glappen i hennes historia fylldes ut, blev så mycket uppenbart. Som varifrån hennes temperament kom:

–Det var mitt mammaarv. Allt detta jag tidigare skämts för, mitt humör, min intensitet, min starka envishet och känslighet, kom från henne.

Det låter som egenskaper lämpliga just för en regissör, yrket som Lisa Ohlin satsade på efter att hon först ägnat sig åt konst – och socialantropologi.

–Precis som Simon flyr till ett inre rum har jag haft mina flyktvägar. Först till dagdrömmarna, sedan till konsten, till måleriet. Men det var så ensamt, särskilt som jag målade figurativt vilket ingen gjorde på 80-talet. Till slut sa min bror: Du kommer att bli tokig om du ska stå ensam i en ateljé, du måste ha ett vanligt jobb.

På företaget som gjorde industrifilmer skötte hon räkningarna, tills hon insåg att hon kanske kunde börja filma, hon också.

–Jag ville göra något som rörde sig, kunde prata – till skillnad från den tysta, stillastående konsten. Dessutom ville jag nå utanför den elitistiska klick som är konstintresserad, säga till alla de som inte har tillgång till sin egen röst: Du har rätt att känna det du känner.

Och sedan gick det fort, påstår jag, för sedan gjorde hon Veranda för en tenor, filmen som gav Krister Henriksson en Guldbagge. Hon skakar på huvudet, säger att jag har fel. Det gick sakta, jättelångsamt. Först efter fem år var hon klar med filmskolan, gjorde kortfilmen Ingen som du, som uppmärksammades vid Göteborgs filmfestival, vilket i sin tur ledde till att hon fick göra tv-serien Nattens barn. Sedan, först sedan, kom Veranda för en tenor, om vi ska göra den kortast möjliga sammanfattningen. Nu väntar premiären på den fjärde dyraste film som, någonsin, gjorts i Sverige. Slutnotan för Simon och ekarna blev 60 miljoner kronor, en summa som tveklöst framkallar andnöd hos regissören. Men varje film är viktig, påpekar hon:

–Det är precis lika mycket jobb med en film som sen blir dålig, man lägger ner sin själ, sitt hjärta, i varje projekt – och när det inte går bra krossas man. Det finns de som säger att det inte är så men dem tror jag inte på.

Nu har hon delat den resa som inspelningen inneburit med en skock producenter och mängder av medarbetare.

–Att få måla en riktig biotavla är underbart. Idag har vi vant oss vid så dåliga budgetar att spelfilmer mest ser ut som tv-filmer på stor duk. Det är en av orsakerna till att publiken sviker, varför ska man betala 100 spänn för något som ser ut som tv. Även om jag aldrig får göra en riktig film igen så har jag i alla fall fått göra det den här gången.

Konferensmännen runt oss har försvunnit, Lisa Ohlin höjer rösten och förhoppningsvis når den genom taket, långt bort till evigheten. Så Marianne Fredriksson får höra att eken, den viktiga för hela berättelsen, efter mycket möda hittades på Lilla Askerön utanför Tjörn.

–Vi tittade på 800 ekar innan vi hittade den rätta. Enligt Mariannes berättelse ska den ligga vid havet men hallå, vet du hur små ekar vid vatten är, det är träd som hatar när det blåser. Till slut hittade vi den här i en bukt, skyddad från vinden. Problemet var att den låg i en fårahage på en ö, det krävdes nästan en hel militäroperation för att ta sig dit.

Vinterbilderna filmades först, snö som yrde. Sedan återstod alla viktiga sommarscener och Lisa Ohlin satt i Berlin, där andra delar av filmen spelades in, och väntade på att bladen skulle slå ut. Före den 2 juni måste det ha hänt, efter det datumet var pengarna slut.

–Varje dag fick jag bilder på bladen, som fortsatte vara pyttesmå eftersom det var för kallt. Varenda ekexpert i Sverige var inblandad, ingen kunde hjälpa mig.

Helgen före inspelningen kom högtrycket. Lisa Ohlin försäkrar att det var Marianne Fredrikssons förtjänst.

–Hon sa säkert: ”Nu ska de få lite varmt i alla fall, så de får en vacker ek”. Och när en helikopter inte kunde gå upp för att det blåste för mycket var det hon som fick vinden att mojna. Hon fanns med oss, jag lovar.