Alla känner igen undergångsbilderna. Jordbävningar som förvandlar miljonstäder till gapande kratrar. Folkmassor i panik som fåfängt försöker fly undan en enorm meteorit. Stora, ruvande rymdskepp som riktar sina dödliga lasrar mot kända landmärken. Och efteråt – när en handfull överlevare irrar runt utan mål i ett sönderbränt och skövlat landskap.

En fördärvad jord är vardagsmat på bio, och ett idiotsäkert sätt att locka publik. När meteoritfilmerna Armageddon och Deep impact hade premiär 1998 spelade de gemensamt in 4,5 miljarder kronor. På 2000-talet har filmer som I am legend, Wall-E och dokumentären En obekväm sanning gjort succé på filmduken.

Vinterns stora undergångsfilm är 2012, regisserad av katastrofkungen Roland Emmerich som även gjorde Independence day, Godzilla och The day after tomorrow. Filmen utgår från en föreställning om att Mayaindianernas kalender prickar in domedagen den 21 december 2012.

På detta datum anländer apokalypsen i form av en stor naturkatastrof som bräcker det mesta i fråga om specialeffekter och domedagsestetik. Hela Kalifornien störtar ner i den rämnande jorden, Peterskyrkan i Rom kollapsar, Himalaya svämmas över av vattenmassor. Men för manusförfattaren Harald Kloser är det ett trovärdigt scenario:

–Man behöver inte vara vetenskapsman för att förstå att domedagen är nära. Om man tittar på hur vi smutsar ner luften, smälter polarisarna, och tömmer havet och jorden på dess resurser, så är slutet oundvikligt. Domedagen närmar sig om vi inte verkligen skärper oss och förändras. Vi kanske till och med har passerat punkten då vi hade kunnat ställa allt tillrätta.

Varför vill så många se jorden gå under på film?

–Det är en rädsla som vi alla har inom oss. Varje människa vet att katastrofen kan inträffa när som helst. Jag var i Los Angeles under den stora jordbävningen 1994 – halva mitt hus kollapsade över mitt huvud. Jag tror att den berättigade rädslan gör att människor är mottagliga för den här typen av historier.

Domedagsprofetior har alltid funnits. I det antika Grekland fasade man för den mörka tid då gudarna skulle överge människorna, och i Norden väntade vi på Ragnarök som skulle lägga världen under vatten. I modern tid har olika sekter och profeter med jämna mellanrum förutspått domedagen – något som de troende fått äta upp när det utsatta datumet passerat utan någon dramatisk undergång.

Religionshistorikern Peter Åkerbäck har forskat om sekter där medlemmarna har begått kollektivt självmord, övertygade om att apokalypsen är nära.

–Det är ett ganska centralt inslag inom modern religiositet. Egentligen är det väl ingen som vill att jorden ska gå under, tittar man på ideologierna bakom så handlar det ofta om drömmen om ett kommande paradis, säger han.

Men tron på undergången är inte alltid religiös. Peter Åkerbäck ser hela tiden spår av apokalyptiska tankar i vårt sekulariserade samhälle, föreställningar som förändras beroende på den tid vi lever i, och som påverkar filmerna.

–Många tar det här med miljöproblemen på stort allvar och då kan det vara lite provocerande när jag säger ja, det är vår tids apokalyptiska föreställningar. Men jag var på en utställning om klimathotet på Naturhistoriska riksmuseet och där fick man verkligen domedagskänsla med blixtar som slog ner och vindar som blåste. Och jag tänkte ”wow, här har vi verkligen vår tids apokalyptik i ett nötskal”.

–När man gräver ner sig i allt det här så är det inte särskilt sannolikt, varken klimathot eller Kristi återkomst. Scenarierna liknar varandra så mycket och följer samma mönster, så för mig är de inte speciellt trovärdiga.

På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) arbetar man med olika katastrofscenarion, från mindre olyckor till undergångshot av filmisk kaliber. Henrik Olinder på MSB berättar att han och kollegorna ibland tittar på katastroffilm tillsammans.

–Det har varit allt från kalkoner som Rymdinvasion i Lappland till Spielbergs München. Men vi sitter kanske inte och analyserar dem, det är mer ett sätt att lära känna varandra.

Han tror att undergångsfilmerna kan ha en funktion när det gäller att bearbeta oron kring olika hotbilder.

–Ofta är manusförfattarna kreativa personer som ganska bra kan sätta sig in i en situation och utmana den på olika sätt. Som det ser ut på film ser det inte riktigt ut i verkligheten, men det handlar om att väcka människors intresse, och mycket om att bearbeta vår oro. Filmerna blir som en slags ventil.

Vad ser du för skillnader mellan ditt arbete med krishantering och hur det skildras på film?

–Hade verkligheten filmats så hade det nog blivit ganska tråkigt, det är liksom inte så häftigt som det ser ut. Och på film försöker man ofta skapa en person som får symbolisera många olika, kanske flera tusen, människor och funktioner. Det är alltid någon polis som lyckas stoppa allting – några sådana människor har inte vi.

Domedagsfilmen som genre än nästan lika gammal som filmkonsten. Redan 1933 dränktes New York i vatten i den stilbildande filmen Deluge, där en solförmörkelse gav upphov till globala katastrofer. En annan klassiker, Världsrymden anfaller från 1956, k-märktes 1993 av den amerikanska kongressen – kanske ett oväntat öde för en film som handlar om hur jordens alla människor byts ut mot känslokalla utomjordingar.

Under det glada 80-talet kom det inte lika många undergångsfilmer, men nu har terrorhot, miljöproblem, finanskris och inte minst alltmer sofistikerade specialeffekter, gett genren ett uppsving. Det märks bland annat på årets upplaga av Stockholms filmfestival, som pågår 18–29 november. Under rubriken Apocalypse – The time is now visas sju filmer, från kortfilmen Waiting room till 9, en film där människan har förlorat kontrollen över teknologin och räddas av nio trasdockor. Kulturjournalisten Tove Leffler skriver om undergångsfilm i festivalens katalog, och hon menar att det finns en slags längtan efter apokalypsen.

–Det finns något väldigt befriande i att det ändå kommer att gå åt helvete – då fråntas man allt ansvar. I tider av upplysning, och särskilt i vår tid med all miljöförstöring, så kan det vara väldigt skönt att tänka att i stället för att jag måste ändra hela min livsstil, sluta ha alla lampor tända, sluta använda min bil och min golvvärme så kommer det ändå att gå åt skogen, och då kan jag lika gärna leva på tills allt havererar.

Det är en tankegång som Harald Kloser, mannen bakom 2012, inte kan förlika sig med. Han vill i stället att filmerna ska mana till handling.

–Jag hoppas att den som ser en apokalyptisk film tänker ”stopp – det här måste vi förhindra”. Vi måste bli mer medmänskliga, känna mer för personen som bor i grannhuset, i grannstaden, i grannlandet, varsomhelst i världen. Vi måste bli ett vi mot det som hotar vår existens.