Stockholm Anno 1392.

På morgonen den 12 juni låg nattens avskräde kvar i rännstenen och en frän, stickande lukt vilade över Stockholm. Rykten surrade och mycket folk rörde sig ute på gatorna och i de trånga gränderna fanns soldater och kapare. De senaste dagarna hade motsättningarna mellan svenskar och tyskar, som annars styrde staden gemensamt, ökat. En konflikt som under dagen och natten skulle kulminera och leda till en laglös period i huvudstadens historia.

Bakom konflikten låg en maktkamp mellan drottning Margareta och kungen Albrekt av Mecklenburg. När drottning Margareta hade besegrat kung Albrekt i slaget utanför Falköping år 1389 blev hon härskare över hela Sverige utom Stockholm. Nu ville hon även ha huvudstaden. Kung Albrekts tyska anhängare innanför slottsmurarna vägrade att ge sig och Margareta belägrade staden.

Tyskarna hade under en lång tid förföljt och trakasserat svenskarna i staden. De svenska borgarna Peter Ålänning och Albrekt Karlsson hade tagits till fånga och satts i tornet. Ryktena avlöste varandra och ängsliga stockholmare samlades i klungor på Stortorget för att höra senaste nytt. Mecklenburgarna oroade sig för att drottningen och svenskarna skulle slå sig ihop. Det kunde innebära slutet för tyskarnas makt i Stockholm och på Östersjön.

Ett rykte sa att främmande skepp hade siktats ute i skärgården. Några påstod att det var Östersjöns sjörövare, vitaliebröderna, som stred på kung Albrekt av Mecklenburgs sida mot drottningen. Mecklenburgarna inne på Slottet tycktes ha kallat på förstärkning.

Men på helga trefaldighetens lördag släpptes de två tillfångatagna ur tornet och stockholmarna återvände hem till sig. De hade hoppats på att missämjan mellan tyskar och svenskar skulle gå att lösa med förhandlingar, men friden varade inte länge. Natten till den 13 juni år 1392 kulminerade dramat. Den svensk-tyska huvudstaden hade hamnat mitt i ett storpolitiskt spel.

På söndagsnatten innan solen gått upp steg en fattig rådhustjänare upp tidigare än vanligt. Han passerade kyrkogården och gick förbi Rådhussalen. Till sin förvåning hörde han röster där inne och när han hade rundat kyrkan upptäckte han flera män som stod innanför Rådhusporten. Ett 60-tal harneskklädda män började gå mot Stortorget och stannade vid Jöns Bältares bod. Fler och fler samlades och till slut fanns mer än 1000 man vid kåken.

Något var i görningen. Portarna till Rådhusstugan stängdes och de svenska borgare som var därinne blev inlåsta. De anklagades för förräderi, och de som ännu inte infångats togs vid bältet och fördes till slottet.

I fyra dagar satt ett 70-tal svenska borgare fångna på Slottet tills den tyske förhandlaren Alf Greverode anlände. Han lovade att om bara han fick hand om svenskarna, skulle han se till att hövitsmännen inne på slottet skulle få hälften av de tillfångatagnas egendom. Därmed fick han ut fångarna som fördes till en pråm nedanför slottet. En präst gjorde allt för att övertyga tyskarna om att svenskarna var oskyldiga men förgäves. Istället roddes svenskarna över till Käpplingen, nuvarande Blasieholmen, där de fördes in i ett hus och bands. På natten när staden sov satte förövarna eld på byggnaden. Morgonen därpå vaknade stockholmarna till ett fruktansvärt skyfall och ett väldigt åskväder och många såg det som ett järtecken.

Denna dramatiska berättelse finns nedtecknad i Vadstenahandskriften Codex ups. C 2. Händelsen, där de svenska borgarna kan ha dödats, är omstridd eftersom det bara finns en enda originalkälla. Men Käpplingemorden nämns redan på 1400-talet och när stadens arkiv brann 1419 kan många skrifter ha gått förlorade. Däremot vet vi att sedan röken lagt sig efter Käpplingebranden blev Stockholm ett tillhåll för vitaliebröderna.

Dessa sjörövare var allt från adelsmän och äventyrare till stråtrövare och gesäller och nu skapade de kaos i staden. Bland de mest kända vitaliebröderna under denna tid var Klaus Störtebeker från Wismar som figurerar i många rättegångsprotokoll. I Danmark beskrivs han som Hin håle själv, men i Hamburg blev han hjälte. Han kapade inte bara skepp, utan då och då gav han en donation till kyrkan.

Sin makt fick sjörövarna efter drottning Margaretas seger över kung Albrekt då mecklenburgarna gett vissa skeppare kaparbrev som gav dem rätt att kapa danska fartyg. Hamnarna i Rostock och Wismar öppnades och kaparna kunde sälja sitt rövade gods där. Det var en lönande handel och 1392 fanns över 2000 sjörövare på Östersjön. De hade blivit en maktfaktor att räkna med.

Men med piratväldet förföll Stockholm, invånarna svalt och den tyska handelsorganisationen Hansan stod maktlös. På Östersjön ökade antalet kapningar lavinartat och nu brydde sig ingen längre så mycket om det där med kaparbrev. Den skeppare som ville pröva på sjöröveri gjorde det och även andra än danska handelsskepp råkade illa ut. I bästa fall fick besättningen fly i skeppsbåten, ibland dödades de och sjörövarna tog både last och fartyg.

Sjörövarna på Östersjön blev så starka att till och med drottningen måste förhandla med dem.

Piraterna nöjde sig till slut inte med att kapa skepp, utan de härjade i Bottniska och Finska viken, plundrade utefter den baltiska kusten och brände Skanör, Falsterbo och Malmö. Även Bergen i Norge råkade illa ut. År 1393 seglade vitaliebröder från Rostock och Wismar in till Bergen med en flotta, plundrade de norska köpmännen på deras guld och silver och brände delar av staden. Endast den tyska Hansans köpmanskvarter skonades. I Stockholm låg sjörövarfartyg förtöjda nedanför nuvarande slottsbacken.

Mot slutet av 1394 blev vitaliebrödernas framfart på Östersjön så ohållbar att Hansan beslöt att gå till motattack. Efter månader av förberedelser lyckades man få ihop en flotta som seglade till Stockholm för att bringa ordning i staden. Vitaliebröderna lät sig emellertid inte nedslås utan fortsatte till Gotland.

Där tog de kontrollen över Visby och byggde tre sjörövarnästen på ön, Slite, Landscrone och Lojsta. I nästan tre år hade kaparna Gotland som bas för sina sjörövarexpeditioner runtom i Östersjön och Nordsjön.

De plundrade alla handelsfartyg de fick syn på och motståndet mot dem växte. Tyskar, engelsmän och flera andra drabbade ville kunna driva sin handel ifred och till slut ingrep Tyska orden. I mars 1398 rustade Konrad von Jungingen en flotta på 84 skepp och seglade mot Gotland. Ombord fanns 4000 man, 400 hästar och vapen. När Vitaliebröderna såg skogen av segel i horisonten insåg de att slaget var förlorat. I hast lämnade de ön och seglade västerut mot Friesland, medan Tyska ordens soldater landsteg och brände ned Vitaliebrödernas borgar. Än i dag kan man se resterna av dessa bortglömda och förstörda sjörövarborgar gömda bland träd och buskar.

I Friesland fortsatte vitaliebröderna sina kapningar. Klaus Störtebeker hade sitt eget fartyg, Röde djävulen, och en mindre sjörövarflotta under sig och gav sig även på engelska handelsskepp i Nordsjön.

Den 22 april år 1400 satte 1400 skepp från Hamburg och Lübeck segel mot östra Friesland. Sjörövarskeppen bordades och 80 kapare dödades, men efter häftiga strider lyckades Klaus Störtebeker och flera andra undkomma. Då spred tyskarna ut ett rykte om ett skepp som hette Bunte Kuh. Detta fartyg skulle ha både guld och annan värdefull last ombord och Störtebeker lystrade. Men när han förväntansfullt bordade fartyget möttes han inte av juveler utan av en hord beväpnade soldater. 40 vitaliebröder dödades och ett 70-tal infångades och fördes till Hamburg. Där, en kulen höstdag 1401 halshöggs Klaus Störtebeker tillsammans med sina män och därmed var en hisnande sjörövarepok i Östersjöns historia i stort sett över.

Men legenden om Klaus Störtebeker dog inte. På 1800-talet hittade några arbetare en skalle med en bult i på den gamla avrättningsplatsen Grasbrook utanför Hamburg. Halshuggna pirater brukade få en kraftig järnbult i huvudet som sedan sattes upp på en väl synlig träbalk i syfte att avskräcka andra.

Det 600 år gamla kraniet tillhörde en pirat i 40-årsåldern som mycket väl kan ha varit den legendariske Störtebeker. Museipersonal beslöt därför att försöka återskapa mannens utseende med moderna metoder och i dag finns en rekonstruktion av Störtebeker i vax på Historiska museet i Hamburg.

Efter Störtebekers död förde sjöröveriet en tynande tillvaro på Östersjön, men själv blev han en legend som överlevt i 600 år. Drottning Margareta i sin tur lyckades ena de nordiska länderna och 1398 höll hon sitt intåg i Stockholm. Åren 1390–1400 omnämns nästan inte alls i historieböckerna, ändå är de sprängfyllda av spännande historia.

Källor: Olaf Olsen, Ufredens hav. En 600 år gammal sjörövarhistorie fra Östersjön, Gyldendal, R.Wiechman m.fl. Klaus Störtebeker. Ein Mythos wird entschlüsselt, Wilhelm Fink Verlag, 2003. D.Meier, Seafarers, merchants and pirates in the middle ages. The Boydell press 2006. Margareta, Nordens drottning 1375–1412, Atlantis 1997. K. Kumlin, Käpplingemorden, Historia kring Stockholm före 1520, Stockholm 1965.