I söndags var det den stora Salman Rushdie-dagen, i den händelsen att någon skulle ha missat det. Jag läste och såg intervjuer med Salman Rushdie på inte mindre än fyra olika ställen: SvD, DN, Guardian och avslutade sedan med Salman Rushdie- intervjun i SVT:s ”Babel”. Dessa fyra ställen var förstås bara ett brottsstycke av alla intervjuer han gjorde under förra veckan: hade jag sökt på nätet hade jag säkert hittat många fler. Men efter fyra (alla var bra, var och en på sitt sätt) intervjuer var min kvot av Salman Rushdie fylld för ett tag. Även om jag måste säga att han på ett föredömligt sätt lyckades visa nya sidor av sig själv i alla de fyra intervjuerna. Det är inte alla som gör.

Klart är i alla fall att förra veckan var den då Rushdie ”gjorde press”. Det är så man brukar kalla det i tidningssammanhang. Bland film- och popjournalister är begreppet betydligt vanligare än i litterära sammanhang. Artister och skådespelare gör press under en dag och alla får anpassa sig därefter. Tiden är strikt avgränsad, inte sällan är det också hårt styrt vilka frågor man får ställa och inte. Har man tur får man en kvart ensam med stjärnan, men ofta får man dela sin tid med journalister från andra europeiska tidningar.

Jag har aldrig avundats de av mina kollegor som skriver om film och popmusik. Det måste vara fruktansvärt svårt att göra en bra intervju under sådana omständigheter. När jag jobbade med det populärkulturella magasinet Bibel några år under 90-talet minns jag att redaktionen satte en ära i att nobba alla ”göra press”-situationer så långt det bara gick. Som litteraturskribent är man bortskämd: inte sällan får man sitta i flera timmar med sitt intervjuobjekt. Allt är lugnt och förhållandevis snällt. Tempot är ett helt annat, villkoren likaså.

Jag kan verkligen förstå att alla medier rusar till när Salman Rushdies förlag kallar till pressträff i London. Han är en av världens mest kända författare, och det är en stor litterär händelse att hans memoarer om tiden under fatwan kommer ut. Inte heller har han kunnat tala om denna tid i någon större utsträckning förut. Vilken redaktion med självaktning skulle tacka nej till ett sådant tillfälle?

Ändå går det inte att komma ifrån att det ger en liten varningssignal att under en och samma dag läsa intervjuer med samma person i tidning efter tidning – plus dessutom i tv. (Dessutom blir det i längden lite tråkigt, trots att intervju- objektet är intressant.) Med detta sagt, jag är medveten om att inte alla har flera tidningar hemma. Och jag tycker verkligen inte att någon tidning skulle ha låtit bli att intervjua Salman Rushdie. Men även om just Rushdie-tillfället är speciellt är det rent generellt en påminnare om att kulturjournalistiken ständigt måste vara på sin vakt. Att pr-bolagens makt bara blir större och större, även inom litteraturen. Med det stålbad och på många håll sviktande självförtroende som ”gammel- media” just nu går igenom, är det viktigare än någonsin för kulturjournalistiken att stå så fri den kan.

Annina Rabe är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.