På en och samma vecka såg jag Palmefilmen tre gånger. Den första gången av nyfikenhet, de andra två gångerna för att jag åter ville uppleva den första gången. Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om Olof Palme är en mäktig filmupplevelse. Och ja, vi måste använda det kanske slitna ordet ”upplevelse” om filmen ”Palme”. För den handlar om något mer än två timmars rörliga sekvenser att ackompanjera popcornätande. Den är en pampig blandning av politik, hjärta och dramatik. Musiken, skriven av Benny Andersson, är fullständigt briljant i sitt stämningsskapande.

Förutsättningarna var givetvis goda. Det är berättelsen om vår mest kontroversiella politiska ledare som skapade modern historia och ledde Sverige in i världspolitiken. Det är hans liv och gärningar. Men filmen om Palme blir också en historielektion för oss som endast har levt med myterna om Olof Palme. För även vi som fortfarande gick på kyrkans förskola när Sveriges statsminister mördades en februarikväll 1986 påverkades av hans öde. Ett land i plötslig chock lämnar avtryck också hos en fyraåring.

Det har varit en högtidlig atmosfär i biosalongerna under visningen av ”Palme”. Som att alla varit där för att ta tag i sin del av det nationella traumat. När detta publiceras befinner jag mig mitt inne i den amerikanska mellanvästern. I ett område dit så många svenskar reste i början av förra seklet för att starta ett nytt liv. Här är det en dryg månad kvar till det amerikanska presidentvalet. Överallt finns politik och budskap; löften och lögner.

Det finns flera tillfällen i ”Palme” då publiken skrattar. Det är scenerna som handlar om 70-talets politiska engagemang. Studenterna som ockuperar sitt kårhus, demonstrationsvärdarna som kontrollerar så att stavningen är korrekt på banderollerna, megafonen som testas med en ”etta tvåa”. Så naivt allting verkar. Med facit i hand är det lätt att skratta åt andras politiska drömmar. Åtminstone när de inte handlat om historiens direkt livsavgörande frågor. För det är alltid säkrare att stå vid sidan av och låta andra ta ansvaret. Den som inte gör något riskerar aldrig att i efterhand verka fånig.

Men aldrig har vi väl levt i en tid då vi saknat så mycket politiska riktningar som nu. Där kollektivt engagemang har kommit att handla om schlagerfestivalen och där ställningstagande har gällt vilket flingsalt som vi strör över maten. Där en politiker helst inte ska sticka ut för mycket, det går inte ihop med röstfisket. Efter Juholts till slut så ödesdigra skämtlynne kom den seriöse Stefan Löfven. Han ställde förvisso upp på att dela ut pris med Hollywoodfrun Maria Montazami på Kristallengalan tidigare i höst men det var ingen dynamisk duo som tog plats på scen. Nästa steg blir kanske politik utan krav på att underhålla folket.

Tänk om nästa valrörelse blir helt fritt från folkliga skojigheter. Ytterligare några steg framåt och vi kan ha kommit till politik som har mer storslagna visioner än Rut- och Rot-avdrag.

Kristin Lundell är kritiker och krönikör i Svenska Dagbladet. kristin.lundell@svd.se