London Regissören Mark Romaneks filmatisering av Kazuo Ishiguros roman Never let me go har haft svensk premiär den här helgen. Jag såg den på Londons filmfestival tidigt i höstas och sällan har en film stannat kvar så länge och med en sådan accelererande intensitet.

Och med svartsjuke­svidande ­bilder på näthinnan inse att man inte kan göra någonting.

Och det är egentligen inte alls den hemska och dystopiskt samhällskritiska ramhistorien om ”reservdelsmänniskor” som grep mig så hårt. Det som etsade sig fast i detta djupt sorgligt ­triangeldrama om svek, tid och vänskap är hur Romanek – genom Carey Mulligans ögon – skildrar acceptans och uppgivenhet. Det hjälpte till att jag i verkliga livet just då befann mig mitt i ett sådant scenario där jag mot min vilja hade tilldelats exakt samma roll som Mulligan. Rollen som den som inte har något annat val än att acceptera det oacceptabla. Den som inte kan göra något annat än att, likt Mulligan i filmen, lyssna på dem genom väggen nätterna i ända. Och med svartsjukesvidande bilder på näthinnan inse att man inte kan göra någonting, absolut ingenting, för att förhindra att detta sker, kommer att fortsätta göra det och förändra ens liv för evigt.

Jag intervjuade både Romanek och Carey ­Mulligan i samband med visningen av filmen i oktober.

– Folk som får veta att de bara har, säg, sex månader kvar att leva beter sig väldigt sällan som man skulle tro. De tar inte ut alla sina ­eventuella sparpengar och ­reser jorden runt. Oftast ­stannar de bara kvar på tråkiga jobb, i sin alldeles vanliga ­vardag. De accepterar sina öden, sade Romanek.

Never let me go är just därför en av de mest skrämmande ­filmer jag har sett. För att den visar acceptansen i sin anskrämligaste nakenhet. ­Bitvis är den tråkig, nästan för långsam, men det är också faktorer som bidrar till dess läskighet. Tiden rör sig aldrig så sakta som när ett hjärta har brustit. Minuter känns som månader, timmar som år. Mulligans rollfigur lever sitt korta liv som vore hon inte ens levande.

I Stuart evers eclipse – en av de vackraste berättelserna i hans nya novellsamling Ten stories about smoking – talar en nybliven mor om sin mans älskarinna som vore hon själv nu blott en skugga, överhuvudtaget inte längre en av de ­levande. Bara något som andas och ammar utan existensberättigande eller ett Jag. I Siri Hus­vedts fina nya roman The summer without men väntar huvudpersonen på att hennes man ska bestämma sig om han ska lämna henne för sin purunga franska älskarinna för gott eller kanske komma tillbaka. Hon vägrar konsekvent att kalla älskarinnan vid namn och refererar bara till henne som Pausen. ”I månader väntade jag att Pausen skulle utvecklas till en Punkt”, skriver hon. Och just så blev det.