Hela rummet är fyllt av förväntansfulla människor, som går in och ut i de tre bås med tv-skärmar och projicerade filmsekvenser som utgör Anna Odells examensarbete. De flesta besökarna bär på kameror och mikrofoner, andra med anteckningsblock i högsta hugg. Alla väntar de på inträdet av den genom tiderna mest omdebatterade kandidaten vid en svensk konsthögskola.
Men ännu ingen Anna Odell i sikte, däremot kommer David Eberhard, tätt följd av ett tv-team från Rapport. Eberhard, den före detta överläkaren på S:t Göran, som alltså var ytterst ansvarig när Odell i mitten av januari togs in efter att ha iscensatt sin egen psykos på Liljeholmsbron i Stockholm.
Nu har han slutat sin anställning och i dagarna kommer ut med en debattbok om människor som blir kränkta av allt, stort som smått, och som tar alla oförrätter personligt. Lampan slås på, Eberhard pratar rakt in i kameran, ger sin syn på Odells tilltag. Bredvid en nyanländ Anna Odell, i sin tur omgiven av ett tiotal journalister och filmad från alla vinklar. Varför gjorde du det? Ångrar du något?
Filmbåsen ekar tomma.
Vad säger du om att Eberhard är här?
– Det känns inte jobbigt alls, om det är det du menar. Jag tänkte bjuda in honom till debatt senare, men har inte sagt till honom att komma hit eller så, säger Anna Odell som sedan ännu en gång berättar att syftet med verket var att öppna upp och skapa diskussion kring psykiatrin.
Efter att ha tagit del av Odells verk, som består av fyra delar – en intervjudel där konstnären ringer runt till psykologer och psykakuter och frågar vad de tycker om hennes planerade aktion (1 timme och 18 minuter). En iscensättning av sin egen psykos (15 minuter) och en ljudfil med stillbild hur ansvarig läkare reagerar vid avslöjandet (8 minuter).
Dessutom en två minuter lång intervju med psykiater Johan Gullberg som filosoferar kring hur psykiatrin kommer att reagera på provokationen. Svaret, alltså reaktionen, redovisas i via en ljudupptagning som Odell gjorde på S:t Göran: ”Jag blir så jävla upprörd, hur kan du göra så här?” ”Det är förjävligt, nu får du gå härifrån”.
Vad som är rätt och fel kommer att fortsätta debatteras, sannolikt också medias roll i fallet Anna Odell. Men det är fler som använder sig av sig själv och sina egna erfarenheter. En av dem är magisterstudenten Aida Chehrehgoshas. Hon visar verket Till mamma, pappa och mina två bröder, kapitel V, ett enormt fotografi som liknar forna tiders bataljmålningar, men här är alla iklädda masker med ett stelnat uttryck. Hon har arbetat med samma idé sedan 2002 och egentligen är det ett försök att göra upp med sin uppväxt som ”bestod av misshandel och ständig rädsla”.
– Min vackraste stund i livet var när jag efter att i bild och text gått hårt åt mina föräldrar också visar den här bilden för min pappa och han tar fram sin kamera och plåtar av texten, för han var så stolt över mig, säger konstnären Aida Chehrehgoshas.
Men här står du och jag ensamma, medan Odell drar fullt hus. Hur känns det?
– Det hon gjort är sjukt viktigt och också gjort att konstdebatten får lite eld i baken. Fatta vilken press hon har på sig nu att också leverera konstnärligt. Jag skulle inte vilja vara i hennes skor.
Ett genomgående tema bland studenternas arbeten är det narrativa anslaget, önskan att berätta en historia. Kristoffer Hed, institutionen för keramik och glas ger sig på svenskarnas intresse för regler och säkerhet och har därför skapat en ”spillsäker” kaffekopp. Den grafiske designern Pauline Lindgren funderar över vad hon kunnat göra istället för att gå sina sista två år på Konstfack medan konstnären Matilda Ruta skapar subtila akvareller i Tummelisa eller den andra vildmarken.
Uttrycken är alltså fortfarande många och högst personliga, även om fokus så här långt riktats på Anna Odell.
Formgivaren och Konstfacksprofessor Jonas Bohlin gör sitt sista år på skolan och har även tidigare i vår suttit med i den internutredning, tillsatt av rektor Ivar Björkman, som rekommenderade ett bättre regelverk för att förhindra att studenter att begå lagbrott i sin iver att skapa nyskapande konst. Han menar dock att det här är bästa årgången någonsin på möbeldesign och att studenterna därför verkligen är värda att uppmärksammas.
– Ikea har blivit folkets designmuseum. Där får man se vad andra gjort i form av kopior. Är det en sådan kultur vi vill ha, eller något som står på egna ben?
Men utredningen förespråkar väl ändå hårdare kontroll?
– Den här historien har bara eskalerat. Jag vill inte kommentera den ytterligare, utan på nytt verka för människor och samhälle – det är min drivkraft, säger Jonas Bohlin.
