Precis som vid 11-september-attacken i New York och i Washington kommer tv-bilderna snabbt men det tar lång tid innan händelsen sjunker in. De första uppgifterna är alltid knapphändiga, fyllda med frågor och spekulationer. Några döda? Vem står bakom? Varför? Polisen är fåordig, uppgifterna är preliminära, ofta vet polisen inte mycket mer än tv-tittaren. Vi zappar mellan kanalerna, hungriga efter vetskap men det är ungefär samma bilder och samma analyser överallt.

I det kaos – rök, glassplitter, förvrängda järnkonstruktioner – som uppstått är det ändå märkligt lugnt. Människor går snarare än springer, blodiga personer blir lugnt omhändertagna, bilderna signalerar förvåning: Vad är detta? Ett jordskalv? En gasläcka? En terrorattack – inte i Oslo.

Snabbinkallade kommentatorer reagerar: det är för tidigt att säga, men vi kan inte utesluta…, mycket tyder på att det är… Tankarna går genast till radikala islamister och al Qaida. Referenser görs till Norges medlemskap i Nato, landets engagemang i såväl Afghanistan som Libyen, Muhammedkarikatyrerna.

De senaste 10–15 åren har gjort oss enögda, våra analyser är otillräckliga. Detta gäller nog inte bara den vanlige tv-tittaren utan också experter och kommentatorer. Under vissa perioder är illdådsmakarna högerextrema aktivister (Oklahomabombningen), och under andra radikala islamister (attackerna i Kenya och Tanzania, New York, Madrid, London).

Men i Norge börjar, redan efter ett par timmar, analyserna att krackelera: Attacken på ungdomarna som samlats på den socialdemokratiska ungdomsrörelsens sommarläger pekar i en annan riktning än radikal islamism.

Snarare är det så, att oavsett bakgrund, ideologi, religiös och nationell tillhörighet, alltifrån höger- och vänsterextremister, radikala islamister och våldsbenägna abortmotståndare, är hotet om terror närvarande i samhället. Det händer sällan men när det händer är det skoningslöst.

När natten lägger sig över händelserna har antalet döda stigit något men det är först med lördagsmorgonens fakta, gripande av gärningsmannen och ofattbara dödssiffror som det brutala uppvaknandet kommer. Katastrofen blir synlig: sorgen och vanmakten. Tankarna går till de okända offren och deras okända anhöriga, till hela den norska nationen och den demokratiska anda samhället bärs upp av.

En dag läggs till en annan, tiden hjälper oss att förstå. Mellan behovet av snabba rapporter och det betydligt långsammare uppdagandet av händelsernas omfattning växer perspektiven, möjliggörs analyserna.

En, så här långt ensam, vettvilling med högerextrema och främlingsfientliga åsikter, främlingsfientlighet och ett utvecklat hat till samhället. En tragedi som påminner om både Oklahomabombningen och skolskjutningen i Columbine, mitt i en norsk idyll.En mördare iklädd polisuniform! En djävulskt iscensatt plan riktad mot staten och socialdemokratin, mot unga människors framtidstro och samhällsintresse.

Norge är ett drabbat land, en stukad nation. Norge har förlorat sin oskuld, dess trygga grundvalar skakar men Norge är också en nation där många gjorde heroiskt motstånd mot ockupation och nazismen. Det är för de inblandade – inklusive statsminister Jens Stoltenberg – historia, men en historia som i denna stund också går att luta sig emot, att hämta inspiration och kraft ifrån. Tre dagar har gått, Norge har förändrats men inte förvandlats.